Torvens ursprung – och Bunnahabhains Mòine i ett större sammanhang

Torv är en av whiskyvärldens mest mytomspunna råvaror – en uråldrig växtmassa som under tusentals år har formats av klimat, tid och landskap. När den bränns för att torka mältat korn skapas rök som bär tydliga spår av sin geografiska hemvist. I det här landskapet av olika torvtyper och rökstilar står Bunnahabhain Mòine som ett fascinerande exempel: en rökig sida av ett destilleri som annars är förknippat med mjuka, orökta profiler.

Torv bildas när växtmaterial bryts ned långsamt under syrefattiga förhållanden. I Skottland varierar myrarnas natur kraftigt. På Islay finns kustnära, saltdoftande torvmarker där lager efter lager av ljung, mossa och gräs har pressats samman i en fuktig miljö. På fastlandet är torven ofta torrare, med något annorlunda växter och rötter, vilket påverkar rökens aromer påtagligt.

Hög andel ljung bidrar ofta till en sötare och mer örtig ton. Mer jord- och rotdominerad torv ger djupare, tyngre rök. När torven bränns frigörs aromatiska föreningar som fenoler – guajakoler, syringoler och cresoler – som var och en ger sin del av rökens karaktär.

Rökens kemi – varför torv inte smakar likadant överallt

Fenolhalter mäts i ppm, men samma nivå kan upplevas helt olika beroende på torvens sammansättning och hur hårt den bränts. Därför kan två whiskysorter med liknande fenolvärden ändå skilja sig markant: en kan vara medicinal, en annan fruktig och en tredje mer jordnära.

Faten har också stor betydelse. Bourbonfat låter ofta röken framträda tydligare, medan sherryfat bäddar in den i frukt och choklad. I Mòine arbetar Bunnahabhain gärna med traditionella bourbonfat för att låta torven möta destilleriets naturliga fruktighet utan att den försvinner i mörkare fattoner.

Bunnahabhain och den rökiga parentesen som blev en del av identiteten

Bunnahabhain har under större delen av sin historia varit nästan helt orökt. När destilleriet i början av 2000-talet valde att göra en rökig variant var det därför inte en återgång till något gammalt – utan något helt nytt. Namnet blev Mòine, "torv" på gaeliska.

Här används torvrökt malt från fastlandet, inte från Islay. Det är en central förklaring till whiskyprofilens ton. Röken blir distinkt men renare, mer jordig och kryddig, och mindre präglad av kustens jod och medicinska associationer. Det gör att destilleriets vanliga karaktär – maltighet, oljighet och frukt – fortfarande bär helheten, men med tydlig rök som följeslagare.

Mòine i ett större sammanhang – en annan sorts Islayrök

Det som gör Mòine intressant är just mötet mellan ett traditionellt orökt destilleri och en torvprofil som inte följer Islays mest välkända rökspår. Whiskyn placerar sig mitt emellan fastlandets mjukare rök och sydkustdestilleriernas mer intensiva karaktär.

Det visar att rök inte bara handlar om mängd, utan om ursprung. Vilka växter som vuxit i myren, hur de brutits ned, hur torven bränts och hur destilleriet väljer att bevara dess aromer i den färdiga whiskyn. Torven blir ett slags terroir – ett landskap koncentrerat till en glödande bränslekälla som i sin tur formar whiskyn.

Mòine påminner om att rök kan vara både kraftfull och nyanserad, men också att den kan bära en del av destilleriets historia vidare i en ny riktning. En rökig sida av Bunnahabhain som inte försöker efterlikna något annat, utan står stadigt i sin egen identitet.

Bunnahabhain Mòine

Alkoholhalt: 46,3 %
Nr: 1010601
Volym: 70 cl
Pris: 439 kr

av Henric Madsen - Allt om whisky 28 november