Torabhaig – destilleriet, ön och människorna bakom whiskyn
På den sydöstra delen av Skye står Torabhaig som en vitkalkad skugga mot vinden. Ett gammalt stenhus med skiffer på taket och havet som granne. För Neil Macleod Mathieson var det aldrig ett projekt om arkitektur eller varumärkesbygge. Det handlade om något enklare – och samtidigt större. "Torabhaig skulle se ut som om det alltid stått där," säger han. "Och whiskyn skulle kännas som platsen – inte som något vi tog hit."
När man talar med Neil märks det snabbt att Torabhaig inte är ett destilleri som skapats på ritbordet. Det är snarare resultatet av envishet, tillfälligheter och en livslång längtan tillbaka till Skye.
"Jag letade efter en plats i nästan tjugo år," säger han med ett snett leende. "Min familj kommer från både Skye och Lewis, så på sätt och vis fanns det aldrig något val. Det var hit jag skulle."
När markägaren till området i Sleat gick bort tog han kontakt med änkan. "Jag ringde henne och sa: 'Minns du mig?' Hon skrattade och svarade: 'Om du vill göra något med det här stället – varför inte?' Och så började det."
Platsen hade allt han sökte: närheten till havet, utsikten mot fastlandet och framför allt vattnet. Två små strömmar rinner ner från sluttningarna ovanför. "De kommer inte hela vägen från Cuillinbergen," säger han, "men tillräckligt nära för att vara rena, kalla och rörliga. Det räcker långt."
Själva byggnaden var däremot en mardröm. Den gamla stenladan var kulturminnesmärkt, vilket innebar att varje förändring måste godkännas. "Vi hade gubbar med klippbord som gick runt och sa 'nej, det där får ni inte göra'. Det tog en evighet," säger han och skrattar. "Men när allt var klart och vi stod där med ett vackert hus tänkte jag: då måste whiskyn bli lika vacker. Vi hade ingen ursäkt längre."
Arkitektur under begränsningar
Att bygga ett destilleri i en tvåhundraårig lada är inte ett val många skulle göra. Men för Neil fanns inget alternativ. "Vi ville att byggnaden skulle forma whiskyn, inte tvärtom," säger han. "Så vi fick anpassa pannorna efter väggarna. Vi hade varken höjd eller bredd. Vi kunde inte vara Laphroaig med sina höga halsar, eller Lagavulin med sin tyngd. Vi fick hitta vår egen balans."
Det blev början på en stil som i dag känns igen – elegant, strukturerad och samtidigt jordnära. "Jag tror att det delikata i vår whisky kommer direkt från byggnaden," säger han. "Hade vi haft mer volym i huset hade spriten fått en annan karaktär. Det är nästan som om väggarna bestämmer hur vi ska destillera."
De massiva stenmurarna gör också sitt för klimatet. "På sommaren håller huset värmen ute, och på vintern fryser du, men det känns ändå rätt," säger Neil med ett torrt skratt. "Det är som att huset säger: 'Gör din whisky, men på mina villkor.' Och det är precis så det ska vara."
Ölivets logik
Livet på Skye kräver tålamod. Allt tar tid – och ibland tar det längre.
"Om något går sönder kan det dröja tre dagar innan någon kommer. Så vi har dubbla uppsättningar av allt: flänsar, packningar, O-ringar – du lär dig snabbt."
Han beskriver det utan klagan, snarare med en sorts vördnad för de villkor som ölivet innebär. "Det är inte svårare, bara annorlunda," säger han. "Man lär sig att planera, att tänka efter. Vi värmer med LPG, för det gör hela ön. Gasbilarna kommer redan hit. Det är både praktiskt och vettigt för miljön."
Det finns en varm rivalitet bland destillerierna i närheten. "Vi är goda vänner med Talisker och Raasay," säger han. "Vi delar gärna en dram – men vi lånar inte verktyg."
Och även om bron till Skye sedan länge gjort resan enklare, finns känslan av avskildhet kvar. "När jag var barn var Skye två färjor bort," berättar Neil. "Vi tog den högra vägen ner och korsade från Kyle, eller den vänstra upp längs kusten. Det kändes verkligen som en ö. I dag går det snabbare, men rytmen är densamma. Vi tar tid på oss. Det märks nog i whiskyn också."
Byggnaden som själ
Det hade varit enklare att bygga nytt, men Neil vägrade kompromissa. "Vi byggde vårt dunnagelager med tegeltak och kalkputs. Det kostade en förmögenhet mer – men det blev rätt," säger han.
Från stranden nedanför ser man huset ligga som om det vuxit ur marken. "När du står där kan du nästan låtsas att det alltid funnits. Det var poängen – det skulle se ut som något vi hittade, inte som något vi byggde."
Torabhaig är ett möte mellan gammalt och nytt. De grova väggarna omsluter moderna pannor och avancerad utrustning, men själen är densamma som på 1800-talet. "Vi försöker inte förändra Skye," säger Neil. "Vi försöker vara en del av den."
Människorna
När produktionen skulle starta satte Neil in en liten annons i lokalpressen: "Erfarenhet ej nödvändig."
"De tjugo första som dök upp hade aldrig satt sin fot i ett destilleri," berättar han. "Och det var precis vad vi ville. Vi kunde lära dem whisky – de behövde bara vilja."
Det blev början på ett arbetslag som än i dag arbetar kvar. "Bara en har lämnat oss," säger Neil. "Hans fru blev distriktsläkare på Benbecula, och ön behövde en doktor. Resten är kvar."
Han ser på sitt team som på en familj. "Vi är inte till salu," säger han med eftertryck. "Det här destilleriet ska finnas kvar så länge folk här vill arbeta i det."
Den yngste, Duncan, är 22 år och pluggar maskinteknik i Inverness. Destilleriet betalar hans utbildning. "Han kör fyra och en halv timme varje vecka för att komma dit," säger Neil. "Han säger att det är hans bästa tid på veckan – då får han lyssna på musik som ingen annan står ut med." Han skrattar till, men fortsätter sedan med allvar i rösten: "Men det viktiga är inte musiken. Det viktiga är att han växer med sitt arbete. Han lär sig hur vätskan rör sig innan han lär sig hur den smakar. Det är så vi vill arbeta. Om våra människor utvecklas, så gör whiskyn det också."
Varje år får personalen leda egna projekt under den så kallade Journeyman-perioden. De får välja korn, jäst och fat, och skapa sin egen whisky. "En av våra destillatörer gjorde den mjukaste vi någonsin haft," berättar Neil. "Hon vägrade låta oss lägga den på något finishfat. 'Låt den vara', sa hon. Och hon hade rätt. Det blev fantastiskt. Det är så man lär sig – genom att prova, och genom att våga säga nej."
En ö som formar människor
Skye är både hem och utmaning. Med sina drygt sju tusen invånare och flera hundratusen turister varje år balanserar ön mellan lugn och överbelastning. "Vi har sju och ett halvt tusen bofasta och ungefär sjuhundratusen besökare om året," säger Neil. "Det är mest i landet, om man inte räknar Edinburgh. Vi vill inte ha färre turister – bara färre på samma plats samtidigt."
Han skrattar åt historierna om den där kedjan som sattes upp över vägen under pandemin, med skylten Fullt. "Det handlade inte om att man hatade turister," säger han. "Man ville bara ha lite andrum."
Men det finns också en stolthet, en känsla av samhörighet som går långt tillbaka. Neil växte upp med historier om språket, klanerna och de människor som tvingades bort. "Mina äldre släktingar fick höra att de skulle bli tjänstefolk om de bara talade gaeliska," säger han tyst. "Det sitter kvar. Kanske är det därför jag ville bygga något här – för att visa att Skye fortfarande kan skapa."
Han ler när han talar om livet på ön. "Alla säger att vi är släkt med varandra. Och det kanske vi är. Eller så är det bara så att alla heter likadant. Det spelar ingen roll – man känner ändå att man hör ihop."
Ett destilleri som hör hemma
Torabhaig försöker inte låta större än det är. Det har byggts för att passa in, inte sticka ut. När vinden sveper in från havet dämpas ljudet av de tjocka stenmurarna, och i lagret ligger faten som långsamt formar framtidens whisky. På stranden nedanför ligger torvstycken som havet kastat upp, mörka som skiffer. Luften doftar salt och rök.
"När vi byggde Torabhaig ville vi inte uppfinna något nytt," säger Neil. "Vi ville bara göra något som kändes rätt här. När byggnaden, människorna och whiskyn alla pekar åt samma håll – då börjar den låta som platsen."
Han säger det stillsamt, nästan som för sig själv, som om han inte längre talar om whisky utan om livet på Skye. Och kanske är det just där Torabhaigs styrka ligger – i det stilla mötet mellan det tillfälliga och det bestående. Mellan människor som kommer och går, och en byggnad som står kvar och andas, år efter år.
Torabhaig i Sverige
