Stipendiet 2025 – När drömmen blev verklighet på Pulteney

Daniel Einarsson och Lars Cederbro kliver av minibussen utanför Pulteney Distillery. De möts så klart av en skotte i full mundering och kilt. Säckpipans toner fyller luften utanför och ljuder högt mellan stenhusen i staden Wick. Här ska valet av whiskyfat göras, och nervositeten hos de båda börjar krypa ut och synas. Att ha fjärilar i magen är inte så konstigt när man har fått förtroendet att välja ut en Old Pulteney-whisky som snart ska buteljeras för den svenska marknaden – och dessutom ska flaskorna bära deras namn.

Stipendieresan till Skottland handlar inte bara om att besöka destillerier, det är en chans att låta två engagerade whiskyentusiaster fördjupa sig i whiskyns värld på plats i Skottland. Genom destilleribesök, personliga möten och unika upplevelser får stipendiaterna ny kunskap och inspiration att bygga vidare sitt intresse på.

Två utvalda stipendiater med två vägar in i whiskyn
Årets stipendiater, Daniel Einarsson och Lars Cederbro, delar båda en brinnande passion för whisky – men deras vägar in i whiskyns värld kunde knappast vara mer olika.
Daniel, 33 år från Eskilstuna, beskriver sig själv som en relativ nykomling men med en närmast outsläcklig törst efter kunskap. Han lyssnar på poddar varje dag, följer branschens nyheter och delar sina egna intryck på Instagramkontot 'En smak av whisky'.

Han har tidigare inte hunnit besöka Skottland, men drömmen om att stå i ett lagerhus och dra en dram direkt ur fatet har följt honom länge.

Lars, 51 år från Upplands Väsby, är däremot en rutinerad röst i whiskysammanhang. Han har suttit i whisky-jury på mässor och har till och med arrangerat egna whiskyresor för vänner. Hans intresse sträcker sig tillbaka till början av 2000-talet och har tagit honom till både Arran, Islay och Campbeltown – liksom till amerikanska destillerier.

Daniels entusiasm är närmast ofiltrerad – varje provning, varje mässa och varje nytt möte med likasinnade fyller honom med energi. Hans önskan att en dag kunna arbeta med whisky på något sätt driver hans intresse. Tillsammans utgör de ett stipendiepar som kompletterar varandra perfekt: Daniel med sin nyfikenhet och smittande entusiasm, Lars med sin erfarenhet och eftertänksamhet. Två personer med samma drivkraft – en djup kärlek till whisky och en vilja att uppleva, lära och framför allt dela passionen med andra.

Resan genom Skottland
Resan genom Skottland gjordes inte ensam. Förutom stipendiaterna Daniel och Lars bestod gruppen av Emma Andersson från Allt om Whisky, Ellinor Johansson och Martin Tjäder från TOMP, samt Lorna McGregor, Channel Marketing Executive på International Beverage, och Flora Outram, deras kunniga och alltid leende brand ambassador. Numera OCKSÅ vald till bästa buss-DJ!

De två sistnämnda var resans sociala pärlor – professionella, generösa och fulla av humor, med en förmåga att förvandla varje stopp till ett lärorikt och hjärtligt möte.
Bakom ratten satt Tony McKay, som tryggt lotsade gänget genom det skotska landskapet med både tålamod och glimten i ögat. Daniel sammanfattade stämningen bäst själv:
– Så fantastiskt lättsamma och trevliga människor, varma och öppna. I det sällskapet kände jag mig hemma direkt.

Första destilleribesöket – Balblair
Landar på Aberdeens flygplats, och den lilla minibussen står redo att ta den ivriga gruppen åt nordväst. Efter några timmar på vägen och ett stopp för lunch svänger vi in på den fina gården framför Balblair Distillery.

David Rogerson, den nya destillerichefen på plats, tar emot oss med öppna armar. Eftermiddagssolen skapar skuggor över gården – det är lugnt och knappt en människa i sikte. Destilleriet har stängt för dagen och vi är välkomna att besöka även det.
David Rogerson tar resesällskapet runt på destilleriet. Daniel och Lars, som knappt förstått att de verkligen kommit fram till Skottland, lyssnar med stor inlevelse. Att få chansen att bli rundvisad av destillerichefen själv på det här sättet är få förunnat, och när det i slutet är dags för whiskyprovning verkar polletten ha trillat ner, de två stipendiaterna har äntligen kommit iväg på resan de längtat så efter.

Balblair, som ligger lite avsides från de mer välbesökta delarna av Skottland, brukar beskrivas som ett av de vackraste destillerierna på fastlandet. Det är också destilleriet som användes som inspelningsplats för filmen The Angels' Share.
Det här blev resans första destilleribesök och det satte förväntningarna på en helt ny nivå för de båda.

Efter besöket berättade Daniel att mötet med destillerichefen kändes varmt och avväpnande. Den inledande nervositeten byttes snabbt mot ren entusiasm.

– Att vi fick se allt efter stängning gjorde upplevelsen ännu starkare, sa han, och fortsatte: Det var nästan som att stå i en kyrka när den är alldeles tyst.

Även Lars var imponerad.
– Ett mycket mysigt destilleri man inte hör om så ofta i Sverige.

En lång resdag började gå mot sitt slut, och det var dags att åka vidare till Dornoch Station Hotel.

Trötta och fyllda av dagens intryck kom de in i lobbyn på hotellet. Att kliva in här känns nästan som en resa tillbaka i tiden, med sina mörka, vackra träpaneler och tidlösa detaljer men samtidigt har man lyckats få till en modern och fräsch atmosfär. Dags att landa i de första intrycken av Skottland, äta en härlig middag och sova gott.

Att vi fick se allt efter stängning gjorde upplevelsen ännu starkare.

Dornoch Station Hotel
Dornoch Station Hotel står något gömt från huvudgatan men med en självklar utsikt mot havet. Just här, där de skotska högländerna möter Nordsjöns klara vatten, kunde Daniel förstås inte motstå frestelsen att ta ett tidigt morgondopp.
För den som badar där framöver finns dock en viss risk att kliva på ett stycke modern arkeologi: hans AirPods, som enligt säkra källor försvann spårlöst i tidvattnet den morgonen.

Knockdhu Distillery – fader till anCnoc
Så var det dags att ta sig djupt in i de böljande högländerna i Skottland. Den här dagen rullade dimman över fälten och regndropparna hängde tungt i luften. När man tror att man åkt fel och råkat hamna på någon bondes bakgård, då vet man att man är på rätt väg. Inte förrän man kommer runt det sista hörnet ser man destilleriet Knockdhu, ett destilleri som tycks smälta in i landskapet självt.

Här möts gammalt och nytt i en varsam balans, där varje fat, varje droppe och varje rörelse präglas av genuint hantverk. Inga skärmar som blinkar, inga datorer som styr, bara ett underbart team med lång erfarenhet.

Bakom rodret står Gordon Bruce, en man med glimten i ögat och en berättarglädje som fyller rummen lika självklart som doften av malt och ek. Med fyller rummen menar vi inte högljuddhet, utan hans fantastiska humor och karaktär.

Under hans ledning har Knockdhu förblivit troget sitt ursprung – jordnära och med ett hjärta som slår i takt med kopparpannornas rytm. Knockdhu är inte ett destilleri som söker rampljuset. Det låter sin whisky, anCnoc, tala i stället.
De har vunnit priser runt om i världen, och vi är glada att vi i Sverige får whisky tilldelad kontinuerligt genom importören TOMP.

Med sin fruktiga, vanilj- och honungsfyllda stil har anCnoc etablerat sig starkt, och efter att deras highlandrökiga buteljeringar klev in i core range fanns det ingen återvändo – de svenska entusiasterna var fast.

För Lars blev besöket något alldeles extra:                                                                                  – Ett minne som kommer bestå är när Gordon, vilken härlig karaktär, räckte över en valinch och lät oss gå runt ensamma i lagerhuset och dra prover ur olika fat. Det var magiskt! Ett av sherryfaten vi smakade ur var helt makalöst bra – något jag kommer prata om länge.

Även Daniel beskriver stunden på Knockdhu som något mer än bara ett destilleribesök:

– Det kändes nästan som att vi fick komma hem till Gordon och att han visade oss runt i sitt vardagsrum. Så himla mysigt, med hundarna som följde oss och hans varma humor. Det var en perfekt avslutning på resan – jag kommer alltid minnas hur valinchen sjöng mellan faten i lagerhuset.

Skott, skratt och skotsk natur
En dag tog gänget ett välkommet avbrott från destilleribesök och whiskyprovning och överlämnade sig till naturen och äventyret hos Sporting Scotland Limited.

I det råa höglandslandskapet delades gruppen upp i två lag och satte kurs mot vapen och pilbågar, men det gick inte till som en klassisk skjutbana. I stället fick de rotera mellan flera stationer: lerduveskytte mot himlen, måltavlor i skogens kant och bågskytte mot stilla mål. Hur det gick för deltagarna håller vi hemligt.

Regnet föll tungt mot minibussens rutor både på vägen dit och likadant när vi lämnade platsen, men just under timmarna hos Sporting Scotland höll himlen andan, som om vädret självt ville ge oss en paus för skratt, tävling och frisk höglandsluft.

Old Pulteney – whisky från nordligaste Skottland
När man lämnar Inverness bakom sig och styr norrut längs väg A9 är det som att sakta rulla in i ett annat tempo av världen. Vägen följer först kustlinjen mot Moray Firth, där solen blänker vackert över vattnet. I alla fall den här dagen. Det är en färd där horisonten känns evigt långt borta. Ibland sluter sig landskapet kring små byar och grönskande dalar. Det här är en fantastisk väg att få se och åka om man har chansen.

Ju längre norrut man kommer, desto glesare blir trafiken och desto större blir känslan av frihet. Vägen smalnar av, slingrar sig mellan hedar, stengärdsgårdar och fält där fåren står orörliga som statyer i vinden. Här och där skymtar man havet igen. När man kommer fram till Wick, med sina typiska grå stenhus, gäller det att hitta rätt väg, mitt bland husen ligger nämligen Pulteney Distillery.

När minibussen tagit sig igenom Wick och stannade framför Pulteney Distillery, gick Daniel Einarsson och Lars Cederbro ut i den krispiga höstsolen. På gatan stod en skotte i full mundering och kilt, och snart fylldes luften av säckpipans kraftfulla toner som ekade mellan stenhusen. Det var en välkomsthälsning som gick rakt in i hjärtat och samtidigt en påminnelse om stundens allvar.

Här, i norra Skottland, skulle de båda stipendiaterna göra sitt stora val: att välja ut det whiskyfat som skulle buteljeras för den svenska marknaden, och dessutom bära deras egna namn. Fjärilarna i magen gick inte att dölja för när piporna tystnade och dörren till destilleriet öppnades kände man av deras förväntan och nervositet.

På innergården samlades alla för att starta visningen av destilleriet Pulteney. Ska man ta ut en whisky måste man förstå och lära sig om destilleriet först. Destillerichefen Malcolm Waring samlade alla för en utförlig genomgång.

På flera destillerier kan man fortfarande se Porteus-kvarnar, här på destilleriet finns en av de som fortfarande är i produktion. Malcolm går in på fördelningen av husks, grits och flour som är ett viktigt steg innan mäskningen. Det här är första stoppen för stipendiaterna och trots att det är livligt runt om, med en fotograf som följer deras alla rörelser så verkar inget kunna få dem ur balans. De står som ljus och lyssnar på Malcolms lugna och berättande röst. Deras exklusiva tur runt destilleriet går som tåget. Det ena steget efter det andra av Pulteneys produktion gås grundligt igenom.

Dofterna förändras i takt med stegen genom destilleriet. I början möts man av en tydlig ton av torkat korn, vidare blir aromen mer åt varm malt, nästan som nykokad gröt. Något rum längre in övergår doften till något fruktigare, rundare, där sötman börjar vakna till liv. När man fortsätter vidare blir tonerna ännu mer fruktiga, lättare, med inslag av äpplen, citrus och honung – en föraning om det som ska komma. Till sist, när man når the still house, skiftar doften ännu en gång och antar den där tydliga, nyfödda tonen av newmake, rå, levande och full av löfte.

Lagerhuset – ekfat på höjden och bredden                                                                            Malcolm ledde Daniel och Lars in i det första lagerhuset, ett högt, modernt byggt racked warehouse, där faten låg staplade i flera nivåer. Luften därinne var tung av doft; en blandning av trä, fukt och den omisskännliga aromen av långlagrad whisky. Malcolm berättade engagerat om Pulteneys lagringsmetoder och hur det sätter sin karaktär i whiskyn.

Efter genomgången fick stipendiaterna vandra runt på egen hand. De talade dämpat, nästan viskande, som om platsen krävde respekt. Ljuset föll svagt genom några ynka fönster och en öppen dörr och varje steg ekade mjukt mellan raderna av fat som vilade i stillhet.

Sedan öppnade Malcolm dörren till nästa byggnad, ett klassiskt dunnage warehouse med faten liggande på varandra. Här fick Daniel och Lars hjälpa till att öppna fat, dra upp whisky med valinch och mäta alkoholhalten. Det var ett arbete fyllt av koncentration, men också ett slags vördnad för både whiskyn och Malcolm.

Ett av sherryfaten vi smakade ur var helt makalöst bra
– något jag kommer prata om länge.

Det stora valet
Malcolm visste förstås att whiskyn i faten skulle vara alldeles för kall för att prova direkt, så inför det stora avgörandet hade han tagit in provflaskor i förväg och låtit dem nå rätt temperatur. Allt stod uppdukat och redo när det äntligen var dags för Lars och Daniel att göra det de rest hela vägen hit för: att välja 'rätt' whisky.

En viss nervositet gick inte att ta miste på, men den försvann nästan omedelbart när de satte näsan i glaset. Plötsligt var allt i fokus. Tystnaden i rummet var total, det var bara de två som skulle fatta beslutet.

Efter en stunds stilla provande och funderande fick de rådet att börja sortera bort ett glas i taget. Snart upptäckte de att de tänkte förvånansvärt lika. Deras resonemang följdes åt, glas efter glas, tills bara en whisky återstod.

Så samspelta har nog inga tidigare stipendiater varit. De tog uppdraget på största allvar, men samtidigt med nyfikenhet och respekt – och när valet till slut var gjort låg det en stilla glädje i luften.

Whiskyfatet var nu utvalt. Kvar återstår bara den långa väntan innan deras Old Pulteney buteljeras, skeppas till Sverige och slutligen når glasen där hemma.
För den som väntar på något gott… ja, väntan blir alltid lite för lång.

av Emma Andersson - Allt om whisky 18 december. Foto Linus Pettersson