Skattkammarfynden som samlar damm på Systembolaget

Hemligheten med Gordon & MacPhails gamla lyxwhisky

Få har smakat riktigt gammal maltwhisky. Henrik Aflodal dyker ner i den dyra lyxwhiskyns smaker. Som är så svår att få till. Få ekfat klarar av att vårda destillatet i 40-80 år. Gordon & MacPhail är bäst i världen på att långlagra singelmalt. Blender Stuart Urquhart avslöjar knepen för att lyckas.

Del 1: Gordon & MacPhail kungen av whiskylagring

NYA DESTILLERIER behöver prova sig fram till vilka fat som passar bäst med en nyskapad 'new make'. Hos Skottlands mest beryktade IB (independent bottler) Gordon & MacPhail har man studerat frågan i snart 130 år.

Man anser sig förmer än en vanlig IB, G&M buteljerar inte bara, firman fokuserar på lagring av whisky. Vartenda fat i lagerhuset är predestinerat, menar G&M:s blender Stuart Urquhart:

– När ett fat fylls tilldelas det ett mål, fatet ödesbestämds. Som 8-åring eller tillochmed 70-åring.

När jag besökte huvudkontoret i Elgin fick jag chansen att dyka ner i ekfatslabyrinten med Stuart och hans läromästare, förre blender Ewen Macintosh.

Allt börjar med ekarten. Quercus Robur och Quercus Alba är vägskälet, europeisk och amerikansk ek. Robur är råmaterialet i spanska sherry butts, Alba hittar vi i bourbon-fat.

Bourbonfaten kommer från Jim Beam eller Heaven Hill i Kentucky och sourcas av Speyside Cooperage i Craigellachie.

Amerikansk lag fastslår att en bourbon barrel måste tillverkas av amerikansk ek. Och det finns mycket ek i Amerika, skogarna i Missouri är kända världen över. Mindre känt är att en majoritet av nyproducerade sherryfat också byggs av Alba-ek.

97 procent av de fat som läggs ner i Skottland varje år hämtar sitt ekmaterial på andra sidan Atlanten, antingen det rör sig om bourbon- eller sherryfat.

Alba har en hög koncentration av ek-laktoner som ger söt fragrant smak typ kokos, vanilj och citrus. Alba-träd tar längre tid på sig att växa och trivs i det kyligare tempererade klimatet i bergstrakterna.

Träets tätare fibrer gör att spriten extraherar mer söta delikata smaker. G&M använder den amerikanska eken till lättare whiskystilar. Sherry butts med Alba-ek lämpar sig också bra för långlagring med sin tätare struktur.

– Amerikansk ek ger långsammare lagring. Om en whisky ska ligga i 60-70 år vill vi inte ha för mycket träsmak. Alba ger oss bättre balans mellan sherry och destillat, menar Ewen Macintosh.

Europeiska Robur innehåller upp till tre gånger mer tanniner än Alba vilket ger spriten en torr stramhet i unga år. Med tiden bryts träets lignin ned och släpper ifrån sig mer intensiva krydd-toner samt toffee. Robur-ekar växer ganska fort vilket ger vidare träfibrer, förklarar Ewen Macintosh:

– Europeisk ek ger en kraftfull karaktär som är populär idag. För 20 år sedan var mörka sherry-whiskies inte förstahandsvalet. Då var bourbonfat inne, folk ville ha whisky i renare stil.

G&M:s egna destilleri Benromach med sin lilla rökighet, som ger nykoket en robust karaktär, klarar sig bra i europeisk ek. Det krävs karaktär för att stå emot, poängterar han, destillatet självt får inte försvinna:

– Eken ger whiskyn en resin-liknande smakrik karaktär. Om du inte kan känna destillatet utan bara får trä och sherry har du förlorat nyanserna.

G&M har i alla år jobbat mot bodegan Williams & Humbert i Jerez. Förr fungerade en 500-liters sherry butt som ett transportkärl, det rullades ombord på ett fartyg med destination England och lastades av i Londons hamnstad Bristol.

Allt detta tog slut för knappt 40 år sedan. 1986 lagstadgade Spanien att sherry måste buteljeras i hemlandet. Marknaden för sherry är också en skugga av fornstora dagar.

Majoriteten sherry-trä som används inom whiskyindustrin hämtas inte längre från ett bodega-system utan är 'seasoned oak' som i G&M:s fall innebär sherry-behandling i 3 år.

I januari varje år skeppas tomfaten till Skottland med lite vätska kvar för att behålla fuktigheten. Vinet avlägsnas innan whiskyn hälls i. Sjöresan är kortvarig, faten ska inte stå overksamma någon längre tid.

Står det sherry hogshead på G&M-etiketten handlar det om ombyggda butts med ibland över 40 år bakom sig i bodegans solera-system. Gammal "sliten" sherry-ek där lagringsprocessen snabbas på genom att tunnbinderiet skär ner volymen från buttens 500 liter till en "hoggies" 250 liter.

Dagens nypreparerade sherry butts är betydligt fräschare med mer ekkraft vilket ger en bra lagringseffekt men också gör behållarna mer oförutsägbara.

Där är ex-bodegafaten mer pålitliga och konsistenta vilket naturligtvis blendern uppskattar eftersom det förenklar vardagen i labbet.

Lagringsprocessen är ett komplext skeende ingen förstår sig på till fullo. Men i grova drag är principerna fastlagda. Självklart lakas sherryn i träväggarna ut i spriten men viktigast är interaktionen mellan träet och whiskyn.

Det aktiva kolet i fatytan har också betydelse, råare element i whiskyn avlägsnas. Slutligen påverkar oxidationen, alltmer ju äldre whiskyn blir och vätskan dunstar bort.

När de spanska faten förbereds inför sherrylagringen kolas de invändigt med eld. Kolningen ska öppna upp kanaler in i det hårda träet för att underlätta aromutbytet mellan ek och dryck.

Europeisk ek behandlas annorlunda jämfört med amerikansk ek. Man vill inte öppna upp den europeiska för mycket, då blir ekeffekten för stor.

Det räcker med att rosta lätt över eld, de porösa träfibrerna släpper ändå in tillräckligt med vätska så whiskyn kan dra ut önskvärda träämnen.

De amerikanska faten behöver man kola kraftigare för att bryta sönder cellerna. Att inte elda alls inuti en barrel resulterar i en miljö liknande en glasdamejeanne, nästan helt dött, förklarar Stuart Urquhart:

– Barrels mognar snabbt men du får också helt andra smaker är den europeiska ekens grapefrukt-aromer, överlag en mycket lättare whisky.

Det första som slår mig när jag kliver in i G&M:s sample-rum är mängden av provflaskor och storleken. Istället för miniatyrer som jag omges av i mitt provningsrum, har G&M halvlitrar.

Volymen behövs för att kunna blanda till en testprodukt, eller för att skicka iväg prover för påseende till importörer utomlands.

När man ska buteljera äldre whisky vägs faten in noggrant för att beräkna volymen men när det gäller vanlig standardwhisky antar man att 2% per år avdunstat, eftersom antalet flaskor inte noteras på etiketten blir det som det blir.

Whiskyn späds till rätt styrka med lokalt vatten och får giftas samman i 10 dagar. Karamellfärg tillsätts aldrig, kulören i en G&M-buteljering är alltid naturlig.

Om styrkan understiger 46% kylfiltreras whiskyn, annars riskerar innehållet att beslöjas om drycken skulle kylas. G&M kryper inte under nollan utan stannar på 3 grader varpå den aningen mer trögflytande whiskyn slussas genom en filtermaskin och klarnar.

Varsam kylfiltrering som sparar aromer. Teamet avgör från fall till fall vilken styrka en produkt ska ha, 43 eller 46, och om den behöver kylfiltreras.

På en av hyllorna hittade jag samples av Caol Ila, Benromach och Glenburgie i tre varianter. Förutom 46% fanns två 43% varav den ena var kylfiltrerad.

Ett resultat av dessa blindtester är rökiga Benromach Organic som trots styrkan på 43% undgår filtrering eftersom den förlorar på det.

Det man upptäckt är att rökig Islay-whisky är extra känslig. I mindre batcher dämpas rökigheten av kylfiltrering. Detta förhållande utnyttjas på vissa marknader skeptiska till röksmak där en filtrerad version går hem bättre.

Buteljeringsverksamheten lämnar efter sig en rad tomma fat. Benromach använder bara sina fat en gång så all ek därifrån matas in i G&M-programmet.

Om ett fat kasseras eller återbrukas avgörs inne I labbet. Färgen på whiskyn indikerar fatets kondition, är vätskan väldigt blek finns liten kraft kvar.

Är färgen fylligare hälls ny whisky i och nästa gång fatet syns till är kanske först om 13-14 år, ifall whiskyn är mogen att få komma på flaska.

Helst vill man lagra fatet på destilleriet så länge det bara går. De äldre mer värdefulla faten flyttas efterhand till lagerhuset i Elgin. Kvalitetskontrollen är avgörande, menar Stuart Urquhart:

– Om vi skickar ut ett dåligt fat får vi ta itu med det om 30 år. Därför ägnar vi mycket tid åt att se till att varje fat håller måttet innan det lämnar huset.

Varje fatprov graderas på en tiogradig skala. 5 och uppåt används, resten skickas tillbaka för att mogna vidare. 5 till 7 används i bassortimentet. 8 och 9 reserveras för Private Collection och Generation-serien.

– Proverna radas upp här på bänken, visar Stuart. En 5:a representerar husstilen, bra lagrad whisky av hög kvalitet. Skalan är inte trunkerad mot slutet, stegen mellan 5 och 10 är rymliga. Våra huvudserier gör bra ifrån sig i tävlingar vilket visar hur stringent bedömningen är. När vi hittar något unikt blir det en 8:a eller 9:a. Vi har aldrig haft en 10:a, precis som för er whiskyexperter lever hoppet om att en dag få möta den fulländade whiskyn.

Första bedömningskriteriet är det visuella. Är färgen den förväntade med tanke på fattyp och ålder går man vidare till doften.

Finns här defekter blir poängen under 5. Annars letar man efter aromer som förknippas med destilleriet ifråga. Erfarenheten definierar vad husstilen är.

– Nyckelordet är kontinuitet. Vi vill inte ha en flaska Dalmore som avviker från husstilen, något som köparen inte förväntar sig. Det är viktigt att lagringen gått som den ska och att destillerikaraktären fortfarande lever.

Man skulle aldrig ställa en Dalmore mot en Tormore. Varje destilleri bedöms utifrån sina egna unika förutsättningar. Nitiskheten gör att vartenda fat kontrolleras här i G&M:s 'sample room' innan det går till buteljering.

När det gäller återkommande årliga utgåvor jämför man alltid med referensexemplar från tidigare år för att säkerställa att färg och smak håller stilen.

– Köper du en produkt idag eller om 5 år ska det vara samma produkt. Självklart svänger det litegrann men husstilen ska kännas igen.

Stuart Urquhart återkommer hela tiden till färgen som ett av de viktigaste kriterierna i arbetsprocessen. Färgerna är ju naturliga och säger mycket om fatets kondition, teamet lägger mycken tid på att få ihop nyanserna i en fat-selektion.

Självklart väger arom och smak också tungt men jobbet börjar alltid med kulören. Skulle man råka på ett fat som avviker alltför mycket knuffas det ut till en blend.

Även om fatet är riktigt bra med häftig men avvikande karaktär. Stuart hänvisar till de långsiktiga relationerna med destillerierna:

– De vill inte att vi ger ut något som inte är representativt för husstilen. Träffar vi på något som sticker ut är chansen stor att vi inte ger ut whiskyn.

När det gäller att välja fattyp till en viss whisky finns inget rätt och fel, varje destillat är unikt. G&M resonerar hellre i termer av hur mycket ek en viss whisky mår bra av.

En vanlig fråga är vilken ålder som är bäst för ett destilleri: 10, 12, 16 eller 20 år? Svaret är personligt. Med tiden ökar ekens inflytande över destillerikaraktären, fastslår Ewen Macintosh:

– Det som händer under lagringen är att karaktären förändras, destilleri-identiteten utvecklas eller späds ut. Vad vill du ha: Mer eksmak, eller mer av whiskyns ursprungliga attribut?

Den som gillar Islay-whisky vet att rökigheten ebbar ut med åren i fat. En 5-åring ger en kraftfull torvrökig smak men efter 25 år är smaken mognare, mjukare.

– Vad föredrar du? frågar Ewen retoriskt. Många vill ha kraftfull rök i en Islay-whisky, jag väljer hellre den mogna mer balanserade smaken. Båda varianterna ska finnas. Att matcha destilleri- mot ekkaraktär handlar om att inse att smaken är delad.

Vad är bäst: 1st fill eller refill – pigga eller trötta fat? När det gäller de riktigt gamla dyra produkterna är det 1st fill som gäller för G&M. Skulle man använda refill vill frågvisa konsumenter veta vad fatet använts till tidigare.

– 1st fill ger dig tillgång till historiken, du vet att whiskyn varit i samma fat från födsel till flaska.

Tvärtemot vad många tror använde skottarna förr ny kvalitetsek i större utsträckning.

Det fanns helt enkelt betydligt fler nya fräscha sherryfat i omlopp på 50/60-talen eftersom fyllda sherryfat skeppades till UK för härtappning.

G&M buteljerade sherry i Elgin ända fram till 1980-talet. Faten fylldes omedelbart med Glen Grant, Longmorn, Glenlivet eller Strathisla. Alltid 1st fill.

Men så såg destillaten annorlunda ut också. Tillverkningsprocessen idag är inte densamma som på 40/60-talen, hävdar Stuart Urquhart:

– Whiskyn var fylligare och mer smakrik tack vare golvmältningen. Vi har fortfarande samples på ung Speyside-whisky från 50/60-talen där det finns en tydlig ton av torvrök.

Mältningen är den variabel som ändrats mest, vissa batcher blev rökigare än andra. Flertalet destillerier använde ineffektiva worm tubs för att kyla spritångorna istället för dagens tube-and-shell-kondensorer. Pannorna värmdes över öppen eld. Idag utdaterade kornsorter med mer arom nyttjades, påpekar Stuart Urquhart:

– Hela processen var riggad på ett annat sätt vilket gav spriten en annan karaktär, förmodligen tyngre och mer krävande. Med andra ord perfekt för ett 1st fill-fat! Om nu dagens destillat är något lättare och mer ömtåliga är det bättre att välja snällare fatmiljöer som inte kör över whiskyn.

Stuart Urquhart berättar att G&M numera tappar Speyside-whisky på sherry butts av amerikansk ek. Den förändrade lättare Speyside-stilen skulle drunkna i europeisk ek.

Egna Benromach skiljer sig dock från omgivande pannor. Här har man försökt fånga Speyside-karaktären med tydliga rökreferenser från 1960-talet och tidigare.

Stuart ställer fram provflaskor från gångna tider – en 8-årig Glen Grant gjord 1960 samt samma års Macallan dragen ur fatet 1972:

– Röken är tydlig i båda, mer jämförbar med vad vi gör på Benromach idag. Det är därför Benromach med sin tyngre spritkvalitet använder europeisk ek för att få den bästa lagringseffekten.

Och så finns det destillerier som Islays Caol Ila som umgås med båda kontinenters ekslag. Den rökiga spriten är så kraftfull att den klarar europeisk sherry-ek men funkar lika bra i vänligare amerikanska bourbonfat.

Sherrywhiskyn används i cask strength-utgåvor och bourbon-diton hamnar oftast i Connoisseurs Choice med 46%.

Återanvända refill-fat kan vara minst lika bra som nya fräscha behållare. Det beror på vad man vill ha ut av en whisky.

– Många i branschen föredrar 2nd fill eftersom man slipper 1st fill-ekens dominanta karaktär. I vanliga standardprodukter gör 2nd fill med sin reducerade ekeffekt ett bra jobb.

Både 1st fill och refill förekommer i G&M:s gammelwhisky. Mest 1st fill eftersom det inte fanns mycken refill-ek i omlopp på 40/50-talen.

Men fatpopulationen förändrades under 70/80-talen. Det handlar om stavarnas tjocklek, hur mycket aktiv ek whiskyn kan komma åt.

Stuart Urquhart medger att det låter logiskt att använda refill-ek eftersom den rimligen får lagringen att gå långsammare. Men kvaliteten på det individuella fatet avgör, menar han:

– Vi har faktiskt återanvänt 30-50 år gamla fat. Normalt sett återbrukar vi butts efter 15 år. Vår äldsta Glen Grant från 1948 kom ur en 1st fill butt som mycket väl går att använda igen.

LÄS MER: Gordon & MacPhail kungen av whiskylagring (del 1)
LÄS MER: Så här smakar Connoisseurs Choice

YouTube: Henrik Aflodal provar Glen Grant 1957 och 1965 samt Benromach 1982.

Gamla sherryfatlagrade godingar

GORDON & MACPHAIL är den tyngsta spelaren på marknaden för långlagrad lyx-whisky. Macallan i all ära men här talar vi om en bredd som ingen har haft, eller kommer att få i framtiden.

G&M beslutade 2024 att avveckla IB-verksamheten. Då fyllde man sitt sista fat och kommande 25-30 år ska fatlagret omsättas. Förmodligen kommer man att behålla några enstaka tunnor för långlagring, bara för att man har det i blodet.

Framtida generationer kanske kan drömma om en 100-åring en bit in på 2100-talet? Tills dess kan vi hänge oss åt ett par fascinerande gamlingar på Systembolagets hyllor. Vi börjar med att utforska ålderstigen sherryfatslagrad whisky, hämtad ur både 1st fill och refill-fat.

Benromach 39 år 1982 60,1% 41029, 25 995 kr

Första stoppet görs hos G&M:s egna destilleri Benromach. 1982 (året innan nedläggningen) tappades detta sherryfat upp av förre ägaren Distillers Company.

2001 togs tunnan hem till lagerhuset i Elgin och tappades om i ett rödvinsfat från Bourgogne. En formidabel uppvisning i hur gammal whisky ska föra sig. Monumental starkvinsåldring, härligt saftig och urgod vid 60,1%!

Doften är minst sagt personlig och aningen motvals. Det doftar murrig fruktkaka och sött gummi. Man får leta på djupet efter oloroso-sherryn som stångas med skinka och söt senap.

Saftig smak av gammelestrar med syrlig rödvinspåföljd och rik fruktkompott på körsbär. I botten massor av söt ek, efterhand mer oloroso-kakig/sockrig som gör eken hovsamt läderartad.

Lång böljande eftersmak av starkvin och praliner som stabiliseras av gammelestrar och oloroso samt dammig ek. Efteråt sötflämtande sherryröka.

Vattnad luftig ek bland all sherry, men också skälvande ekmäktig utan att tappa bort frukten som saftar på i oloroso-stil. Allteftersom mer savande med syrlig körsbärsmarmelad plus 85%-ig choklad.

Långsam torr ek vältrar sig i avslutet, ekon av gammelestrar spökar, värme och chokladkaka puttrar på. Mest fascinerande är att efter fem minuter dröjer sig en känsla av gammal torrt gummi kvar.

Unikt ektorr och obitter final, whiskyn är massiv men samtidigt härligt tunn, vilket gör den tillgänglig för drickaren. Sannerligen en estradör som på samma gång är svårsint. För ek-konnässörer. Köp och njut!

91/93p Doft 23/23, Smak 23/24, Exit 23/23, Balans 23/23 Utgiven av Gordon & MacPhail i serien Private Collection. Destillerad på Benromach 30 november 1982. Lagrad på sherryfat i 19 år och därefter på bourgognefat nr 3024410 i ytterligare 20 år. Buteljerad 30 september 2022. Totalt 202 flaskor varav 6 får ett webbsläpp 26 okt 2023. En flaska står på hyllan i Flanaden-butiken i Värnamo.

Glen Grant 54 år 1965 47,4% 40640, 66 184 kr

Relationen mellan Gordon & MacPhail och Glen Grant är whiskyhistoriens mest speciella. Destilleriet som ägnade sig åt att sälja 5-årig maltwhisky i Italien (och senare i Sverige) överlät på Elgin-handlaren, några kilometer nedåt vägen, att sköta resten av utgivningen. Sålunda samlade G&M på sig stora mängder för länge sedan destillerad Glen Grant-whisky.

Årgång 1965 är speciell. Året innan dök nämligen milanesen Armando Giovinetti upp på destilleriet för att träffa ägaren major Douglas Mackessack. Med sig hem till Italien fick han 50 lådor Glen Grant som hans sålde från bakluckan på sin lilla Fiat till fascinerade pubägare.

1965 krängde italienaren 8000 lådor och 1970 hela 60 000 lådor. Då fanns redan överenskommelsen med familjen Urquhart sedan länge.

Den här 54-åringen är från en annan tidsålder, bokstavligen talat. Det är få förunnat att smaka whisky från 1960-talet då branschen genomgick stora förändringar. Det är också en efterkrigswhisky man möter med vördnad och respekt, som en rakryggad major nästintill.

Ägaren till denna flaska, som kommer ur en sherry-hogshead, serveras prunkande gammelestrar parat med tvära vändningar i spänningsfältet mellan sherryfrukt och ek. Verkligen en fruktballad i symfonisk sättning.

I näsan mullrande ekfenoler, eller är det resterna av rökmalt? Centralt chokladkaka med stimorol-vibe, mitt i bakat äpple, på djupet sur skinka och citronjos.

Slow smakutveckling, i början mastiga gammelestrar, strax kämpar sig torkad frukt upp ur fruktsyrupdiket, aprikos och äppelringar, samt djup chokladfondant och chokladkaka, under väsande ekkrydda.

Lång smäktande fruktserenad efteråt, där chokladkaka vinner mark, uppbackad av lagom värme, en förunderlig mix av fruktsallad och chokladpralin med ekon av ekmynta.

Vatten skapar större rörelser i gommen. Stora gammelestrar gör smaken komplex. Chokladfondant möter tropisk lemonad, mangosyrup och kumquatsnektar, magnifikt!

Långsam avslutande parad av skrävlande estrar som lugnas av tropisk isglass. Rogivande slutackord av exotisk frukt och chokladtoner. Rent av häpnadsväckande. Den här whiskytypen kommer inte att finnas om femton år, mer än på auktion, inte nyutgiven, så gamla har vi och världen blivit.

94p Doft 23/22, Smak 24/25, Exit 23/23, Balans 24/24 Utgiven av Gordon & MacPhail i serien Private Collection. Destillerad 8 mars 1965 och buteljerad 14 mars 2019. Lagrad på refill sherry hogshead nr 1685, totalt 94 flaskor. Tillfällig lansering 19 september 2019. En flaska står på hyllan i PK-huset i Stockholm.

Glen Grant 64 år 1957 56,1% Mr George Legacy 40204, 79 782 kr

På Systembolaget står en flaska från 1957 och samlar damm. Vad sägs om en 64-årig Glen Grant, hämtad ur ett nytt oloroso sherryfat? Nog vattnas det i munnen, häng med:

Doften är mörk och murrig. Mjuk chokladkaka och demararasocker. Mitt i glaset drypande sherry-tunga aromer dekorerat av eneträ. I kanten kryddpeppar och järnspån. Allting omges av senapspulver.

Det är tungrott och gammalt och jag blir så glad av det. Ålderstigen whisky ska lukta gammalt. Men inte trött. När jag efter några smuttar återkommer och whiskyn vädrats klarnar bouqueten. Det doftar mer tropiskt av sötsyrlig nektar.

Smaken är söt av tropisk fruktsyrup. Det smakar gammal ek och torr tobak. Efter en stund syrliga gammelestrar. Eken fördjupas och gommen sjunker ner i en insutten läderfåtölj.

Lång pirrande oloroso-syrlig eftersmak med alltmer gammelek-toner. Rent av kvistig. Men också mintkolalik i sin sötma. Tiden stannar för en stund, sekunderna rör sig knappt när smakerna tonar ut.

Det smakar sååå gammalt. Det här måste vara den äldsta whiskysmak jag upplevt? Ändå är det inte ogörligt och tungrott. Man fastnar ingenstans utan det tröga, sävliga flyter på.

Tack vare den sötsyrliga sherryn som är grunden i whiskyn. Men det är eken som står för tiraderna och infallen i föreställningen. Flaskan som kostar nästan 80 papp är ett kap med tanke på åldern. De flaskor i lika hög ålder som givits ut senare överstiger den prislappen mångfalt.

93/91/93p Doft 22/22/23, Smak 24/23/23, Exit 23/23/23, Balans 24/23/24 Destillerad av Glen Grant i Rothes 10 oktober 1957. Åren efter kriget använde man fortfarande lite torv vid mältningen av kornet så i whiskyn finns spår av rökighet. Tappad på 1st fill sherry butt nr 3483 under överinseende av George Urquhart. Fatet låg den första tiden på destilleriet men flyttades sedan till Elgin när åldern och värdet ökade. Buteljerad av Gordon & MacPhail vid 64 års ålder 9 november 2021 och den andra utgåvan i serien Mr George Legacy. 298 flaskor totalt, varav 7 släpptes på Systembolaget 25 augusti 2022. En handfull flaskor kan beställas från webblagret.

Glen Mhor 52 år 1966 41% 40761, 65 256 kr

Det finns en annan 52-årig raritet som glömts bort i Systembolagets whiskygömmor. Glen Mhor var ett destilleri i Inverness som revs på 1980-talet. Men 1966 var verksamheten igång fullt ut.

Den här flaskan kostar drygt 65 000 kr och köparen får en whisky utan namn och rykte men oj vilken kvalitet det är på vätskan, lagrad på ett refillfat som tidigare innehållit sherry.

Blommig arom med bladbeska inslag. Man känner direkt att det här är urgammalt. Moteld anläggs av torra gammelestrar och ibland tropisk syrup. Aromen är egen och trots hotande bitterhet sitter allt där som det ska.

I munnen kakiga frukt-estrar som breddas med tropisk nektar. Halvvägs eterisk mynta som snabbt övergår i skarpare eukalyptus. Det bittra pareras av gammelestrar och sträv sherry.

Eftersmaken är lång och lågmäld. Eukalyptus fyller munhålan, späda grönsavande kvistar förstärker. I botten smaskiga estrar och torr tobak.

Det är gammalt och vackert. Ingen skugga faller på smaken trots den svarta sinnesstämningen. Man vill ta en sipp till, tyvärr är glaset tomt. Och tomt lär det förbli.

För det intressanta med att köpa en Glen Mhor är just sällsyntheten. Eftersom destilleriet inte längre finns har flaskan ett whiskyarkeologiskt värde. Den tanken är så romantisk och oemotståndlig att man ryser.

93/87p​ Doft 23/22, Smak 24/22, Avslut 23/22, Balans 23/21 Utgiven av Gordon & MacPhail i serien Private Collection. Destillerad 1966 och buteljerad 2019. Lagrad på refill sherry hogshead nr 4834 som räckte till 35 flaskor bara. Webblansering av tre flaskor 26 november 2020. En flaska står hyllan i PH-Huset i Stockholm. SB-nr 40761, 65 256 kr

Refillfat låter destillatet skina

SHERRYBALJOR MÅ VARA inne nuförtiden. Annat var det förr. Kring milleunkiumskiftet hängav vi oss åt gammal whisky hämtad ur återanvända ekfat. Ett lagom spänstigt refillfat som bearbetat ett destillat i tre decennier har utvecklat destillerikaraktären, mer än tagit över den.

Vägen till framgång är svårare. Bara fåtalet fat klarar uppgiften. Somliga riskerar att döda smakerna och kväva livsglädjen, andra är så trötta att mycket lite händer.

30 år behövs för att komma i mål verkar det som. Som denna eleganta Longmorn-utgåva…

Longmorn 30 år 1990 47% 41029, 7380 kr

Longmorn är ett favoritkok som hålls högt bland blenders. Chivas-destilleriet spelar ofta huvudrollen i olika blends. 12-åriga Chivas Regal skulle inte klara sig utan sherryfatslagrad Longmorn, och Ballantine's drar också nytt av det karaktärsfulla destillatet, fast självfallet från refill-fat.

Å ena sidan fruktigt och berikande, å andra sidan kryddigt och värmande. Men kryddan klingar av med åren och den här 30-åringen är en lowkey Longmorn, tillfreds med livet.

Rena toner, hovsamt utlagd. Mild arom av apelsinkrokant och savande syrlig småcitrus. Under shortbread, i kanten luftigt läder. Rik fruktkake-mun med ekchoklad där citronkaka växer till.

Eftersmaken backar tillbaka, mer lugn fruktkaka tar på mjuk chokladkaka, mäktig ek bär ekipaget framåt, med allt luftigare uttryck.

Longmorns fruktdestillat får mycket utrymme i Gordon & MacPhails tolkning. Jag gillar särskilt att chokladen smyger sig in i fruktkakan allra sist, ekropen skallar i luftig stil. Tack för showen! För övrigt ska man undvika att vattna, frukten tunnas ut när torrare ektoner exponeras.

91p​ Doft 22/22, Smak 23/21, Avslut 23/21, Balans 23/21 Utgiven av Gordon & MacPhail i serien Connoisseurs Choice. Destillerad 26 februari 1990 och buteljerad 19 januari 2021. Lagrad på refill bourbon barrel nr 30006. Totalt 96 flaskor varav 24 webblanserades 28 oktober 2021. Tre flaskor står på hyllan i Hansa i Malmö.

lsle of Jura 33 år 1990 51,1% 41618, 10 575 kr

Isle of Jura är ett destilleri som inte dragit ner särskilt mycket applåder under sin moderna resa. Destillatet är det förstås inget fel på men frånvaron av fatpolicy gjorde att man på 1990-talet började tappa om all sprit i lager för att få fart på lagringen som skedde i alltför slitna trätunnor.

Denna totaltrenovering började bära frukt på 00-talet och dagens Jura är något helt annat än då. Just därför är det så spännande att få en Jura tappad på refillfat i brytningsskedet. En hogsheadtunna á 250 liter fyller whiskyn med myckna ektoner under de 33 åren. Snudd på överekad?

Aromen är tät och stum. Det luktar malt och bröstkaramell med mandelmassa och äppelkompott centralt och rå matkällare på djupet. I munnen garvat läder och övermogen fallfrukt som sväljs av murken ekmynta mot slutet.

Långsam läderfåtölj i finishen som tar på bedagad fallfrukt och rakvatten med eukalypotus-ekon efteråt.

Borderline-ekbrant mot slutet, men smaken klarar sig precis. Den är förunderligt infallsrik med sin edge av murken ek. En whisky för ek-stofiler som funkar bra vid 51,1%. Vatten triggar eken som trasar sönder den ömtåliga frukten.

89p Doft 20½, Smak 23, Exit 22½, Balans 23 Utgiven av Gordon & MacPhail i serien Connoisseurs Choice. Destillerad 31 maj 1989 och buteljerad 8 maj 2023. Lagrad på refill american hogshead nr 1580. totalt 113 flaskor varav 15 kom till Sverige. 11 flaskor finns att beställa online och en flaska står på hyllan i en Systembolagsbutik.

Glenburgie 37 år 1984 55,9% 41207, 15 939 kr

Hur folk kan ha sprungit förbi en 37-årig Glenburgie på hyllan, kokad det tappra året 1984 (då branschen kämpade mot vikande försäljning) är en gåta. För "syltburken" Glenburgie, som är kärnmalt i Ballantine's blend, åldras värdigt.

Whiskyn har en citrusbetonad, något spetsig arom av citron/lime med korinter centralt och läder, ibland arrak. Lite vatten får nosen att söta ner sig istället med dämpande savaräng och mer arrak, en tyngre sötma där småcitrus glimtar till ibland.

Smaken är ovattnad bedårande fanér-eterisk och kryddaromatisk. En tung torkad frukt-matta rullas ut efterhand där gammelestrar dyker och spritsig citrus tar fart mot slutet. Kryddpirrig utgång över torkad aprikos och chokladmintflarn som skapar en frisk sötdov beska.

Vattnad överlag rikare, smaken blir mer komplex och fylligare. Efter en eterisk start där aromatiska svartvinbärsblad briljerar tätnar arombilden med fruktträdgårdstoner och syrlig kumquats.

Pillrig pepparmynta rullar ut eftersmaken ovanpå kittlande värmande ekfanér, pepparkaka och nektar bär framåt.

Den här typen av omaskerad gammelwhisky där inget göms undan i starkvinsfat är en ynnest att få uppleva. Möt en sann Glenburgie där eken är fullt utvecklad men nedbäddad i destillatets vidunderliga fruktsötma.

92/93p​ Doft 22/22, Smak 23/24, Avslut 24/23, Balans 23/24 Utgiven av Gordon & MacPhail i serien Private Collection. Destillerad 1 augusti 1984 och buteljerad 14 december 2021. Lagrad på refill bourbon barrel nr 8511 som gav 81 flaskor. Webblansering 24 november 2022. Har sålt slut.

Caol Ila 38 år 1984 53,3% 41619, 19 339 kr

Åker man till Islay ska det smaka rök, som förstås försvinner när whiskyn blir gammal. Fast destilleri-identiteten kan förstås vårdas om man använder refillfat, som också skonar och istället omvandlar röken.

Det är därför denna 38-åriga Caol Ila lagrad på ett refill hogshead-fat är så fascinerande. Den beskbrutna andra halvan av smaken skulle ha kantrat i vass eukalyptus vore det inte för den övermåttan söta mintchokladen.

Arom och smak är helt oförställda, här göms INGENTING. Jag kan bara älska det här: Möt en intensiv, expressiv bouquet av tjära och kalvskinn med fruxo och vaniljtopp i mitten.

Vaniljstart i munnen med ett lass gammelestrar och burkig torvrök som lättar mot slutet i mintchoklad och torr kryddpeppar. Smarrigt djupsinnig gammelrök! Långsamt halvseg epilog som är ekmustigt halvtorr och fruktrökig. Efteråt gapande läderekad rök.

Vatten avdramatiserar och jämnar ut händelseförloppet. Det är briljant men mer lättfört, några snäpp mer kommersiellt gångbart.

Moderat torvrök och piprök stiger ur glaset. Under sötare och rikare frukt, snällare hallonbåtar och skumgodis. Överlag blommig air.

Avancerad smakutveckling. Fruktsoppa och sockertopp i starten går ner sig i gammelestrar och bedagad torvrök, allra längst bort väntar fuktig tobak.

I refrängen härlig fruktröka med småcitrus-marmelad, plus lagom mycket ekmynta som friskar upp. Mildare och mer fruktig rök i avslutet gör smakupplevelsen godare.

Igenkänning för de Islay-konnässörer som smakat på de fåtal åldringar som tagit sig ut från "ungdomliga" rökön Islay. 38 år är för gammalt, jag vet, men denna refill-Caol Ila är fullt njutbar, och i rätt gom – alldeles underbar.

92,5p Doft 23½/23, Smak 23/23, Exit 23/23, Balans 23/23½ Utgiven av Gordon & MacPhail i serien Connoisseurs Choice. Destillerad 3 maj 1984 och buteljerad 23 jan 2023. Lagrad på refill american hogshead nr 3122. totalt 150 flaskor varav 12 kom till Sverige. 3 flaskor finns att beställa online och fem står på hyllan i en Systembolagsbutik.

Caol Ila 30 år 1994 53,3% 41786, 3979 kr

Malmö-firman Symposion är den importör som gjort mest för att lyfta finkulturen på spritsidan här i landet. Utan deras support och entusiasm hade vi inte haft det stora whiskyintresse vi har.

2024 firade Malmöiterna 30-årsjubileum. G&M har valt ut ett Islayfat som tangerar jubileumsåret 1994, då Symposion började handla med whisky.

30 år är en märkesålder. Här brukar maltwhiskyn återta sina estriga domäner efter ett mer stramt, bittert 20-tal. Detta är ett gammalt sherryfat där aromen får kämpa en smula, medan smaken har mer flyt och flärd över sig.

Aromen är ljus, lätt och träig. Här finns angelikarot och hallonkart. Runtom surmjölk och gammal murken rök. En rätt träig bouquet.

Smaken bjuder på hallonkartig sherryrök, halvvägs tobak och torvrök. Mot slutet surved skapad av sherryn. Enkel avklingning, sur rök vecklar ut sig långsamt över fruktkaramell. Ren och lätt sorti.

Mer ordning vattnad. Det luktar träig sherry nu med mer tobaksrök, fortfarande obalanserad. I munnen längre fruktfas, följt av torrare tobak och surt läder. I avslutet mer torvrök och sherryfatstoner som skapar en syrlig rökighet. Finishen är längre och bättre.

Ett fyrfaldigt hurrah till jubilaren Symposion som i årtionden skänkt svenska whiskyälskare finwhisky extraordinaire!

87/89 Doft 20/21, Smak 23/23, Exit 22/23, Balans 22/22 Utgiven av Gordon & MacPhail i serien Connoisseurs Choice inför svenska importören Symposions 30-årsjubileum. Destillerad av Caol Ila 1994. Lagrad på 1st fill sherry butt nr 12431. Buteljerad 2024 efter 30 år. Totalt 532 flaskor varav 498 kom hit 28 nov 2024. 66 flaskor finns att beställa online på Systembolaget och sex står på hyllan butik.

Skimrande lätta destillat i sherryfat?

DELIKATA WHISKYKOK tar mer smak av fatet än destillat med muskler. Så vilken väg ska man gå? Nyare 1st fill eller refill-fat. Det beror förstås på vad man vill ha ut i andra änden.

Släng in lite sherry i mixen ge spriten stadga att växa utifrån. Och ett fräschare 1st fill-fat tröttas ju ut med åren. Efter tre decennier jämnar oddsen ut sig.

Linkwood 30 år 1991 53,1% 41199, 11 246 kr

Linkwood är en välbevarad hemlighet. Maltwhiskyn behövs i blended-produkter så Diageo har aldrig gjort något väsen av vätskan, whiskyn har aldrig fått chansen som singelmalt.

Det skirt blommiga, eleganta fruktkoket är inom branschen mytiskt, och den lilla fan-basen kan göra vad som helst för att få smaka på de rara dropparna rent.

Här har destillatet från 1991 bäddats ner i ett smakrikt sherryfat. 30-åringen kommer ut som en skönhet. Linkwood skimrar med sin lätthet trots starkvinsbehandlingen.

Sherrydoften har en cool gummi-slagsida, man tror nästan att det är en rökwhisky i glaset. Det stinker gummislang och sherry a la engelsk fruktkaka med tropisk fanta under.

Annars är munnen bara sherrygod med luftig fruktkaka och tropiska estrar som tar på oloroso mot slutet, plus stramare ekmynta. Tyvärr tappas trycket i en lättsam final, chokladpraliner och eukalyptus lyckas inte blåsa liv i den lågmälda frukten.

Bakslaget repareras med lite vatten då piggare sherryestrar, i form av aprikosnektar, istället lyfts av eken och tar på torr paranötfetma, som skapar sinnesro.

Dessförinnan mera sherrytoner i smaken med lätta estrar från destillatet i tuggummiluftigt lyft med övertoner av fanér. Doften görs också rikare av vattendroppen och spricker upp i oloroso med gummivibben under kontroll – en klockrent dual whiskynäsa.

90/91p​ Doft 23/23, Smak 23/23, Avslut 21/22, Balans 23/23 Utgiven av Gordon & MacPhail i serien Connoisseurs Choice. Destillerad 1991 och buteljerad 14 december 2021. Lagrad på 1st fill sherry butt nr 30006, totalt 549 flaskor. Webblansering 29 september 2022. 26 flaskor finns kvar i webblagret. En flaska står på hyllan i Nordstan, Göteborg; en flaska i Emporia, Malmö; två flaskor i PH-Huset, Stockholm.

Tormore 30 år 1990 55,7% 41194, 8716 kr

Tormore är det spektakulära destilleribygget från 1959, som ser ut som en konserthall. Destillatet har inte gjort något väsen ifrån sig. En dussinmalt från Speyside i typiskt tråkig gräs/hö-stil.

G&M har använt ett refillfat som tidigare gått med sherryrester i sig. Ett genidrag, min förväntningar kommer på skam. Sukhinder Singh från whiskyhandlaren The Whisky Exchange gjorde kanske rätt i att köpa skådedestilleriet 2022.

För vad är det som händer här!? Ekfenoler dekorerar en sherryberikad tropisk fruktighet sprungen ur destillatet.

Whiskyn doftar nämligen pyrande aska och morotskaka. En vibrerande oldster-arom med brända farintoner ovan glaset, och mocka-rök därunder.

Halvtorr smak av gammal sherry som saftar på med papaya och möts upp av eterisk, fragrant ek. Långsam eftersmak. Härlig fruktröka uppstår när gammelestrar stöps i aska. Efteråt flämtar whiskyn cigarrpyrande, som av bedagad ålder.

Det är komplext svårfattligt med de här rykande gammelestrarna, som efter lite vatten blir syrligt högtflygande, ihop med frilagd eucalyptus-ek som lugnar ner allt. Långvarig, pillrigt saktmodig finish där syrlig frukt bär ovanpå en lite tunnare mintig baston.

Gammalt och exotiskt på en och samma gång. Något bara G&M kan åstadkomma. Är detta sista whiskyflaskan i ditt liv?

93,5p Doft 23/23, Smak 23/23½, Exit 23½/23½, Balans 23/23½ Utgiven av Gordon & MacPhail i serien Connoisseurs Choice. Destillerad 30 sep 1991 och buteljerad 15 dec 2021. Lagrad på refill sherry butt nr 15386. Totalt 488 flaskor varav 36 kom till Sverige. 16 flaskor finns att beställa online och fem står på hyllan i två Systembolagsbutiker.

av Henrik Aflodal 25 juni