Running for a Dram

Det första morgonljuset gled nedför Ben Rinnes sluttningar när vi samlades vid Glenfarclas. Andedräkten låg tung i luften, marken var fortfarande hal efter nattens regn, och bortom pagodataket skimrade Speyside i den där särskilda, nästan overkliga guldton som bara hösten klarar av.

Det finns få bättre sätt att upptäcka det okända Speyside än till fots – och få galnare idéer än att göra allt på en och samma gång. Dramathon, nu i sitt åttonde år, är ett maraton, en halvmara, en stafett och ett tiokilometerslopp i ett och samma paket. Det följer den gamla järnvägslinjen genom Speyside, förbi några av världens mest kända destillerier. Det är lika delar uthållighetsprov som pilgrimsfärd.

Löpare från mer än trettio länder stod axel mot axel vid starten, ett virrvarr av fluorescerande tröjor, förväntan och nervöst småprat. Där fanns också några bekanta dialekter – många svenskar har hittat hit de senaste åren. En av dem, Måns Kämpe från Stockholm, log när jag frågade varför han fortsätter komma tillbaka.

"Så många saker", sa han. "Landskapet, whiskyn, människorna. Det är litet, vänligt och oerhört vackert. Jag har lovat mig själv att springa de tio första åren – men kanske borde jag sikta på tjugofem."

Han skämtade inte.

Genom Speysides hjärta

Loppet stiger snabbt från Glenfarclas och följer kanten av Ben Rinnes utlöpare innan det faller ned i godset Ballindalloch – allt skulpterade gräsmattor, stenbroar och seklers stillsam rikedom. Därifrån slingrar det sig vidare förbi Cragganmore, Tamdhu och Cardhu, destillerier som framträder som hägringar genom dimman. Doften av malt och fuktiga löv blandas med vedrök från avlägsna hus.

Vid halvvägs, nära Aberlour, kastar sig pigga halvmaralöpare in på banan. För oss som springer hela Dram är det både en brutal påminnelse om tempo och en välkommen energiinjektion. Den sista delen följer floden Spey mot Craigellachie, innan klättringen upp genom Fiddich-dalen till Balvenie och sedan, till slut, Glenfiddich – en målgång som doftar svagt av angel's share och sötma från sherryfat.

Vid varje vätskestation står volontärerna leende med vatten, bananer och misstänkt många jelly babies. Duncan Grant, försäljningschef på Glenfarclas och medlem av familjen som ägt destilleriet sedan 1865, svär vid dem.

"Det bästa med loppet är när man ser nästa jelly-baby-station," skrattade han när jag pratade med honom senare.

För honom handlar loppet om mer än sponsring. "Det är fantastiskt att se människor från hela världen påbörja sin Speyside-resa just här på Glenfarclas. Det känns som att vi öppnar våra portar mot världen."

Belöningen

Det finns en särskild sorts tystnad vid mållinjen – inte utmattningens stillhet, utan pausen före firandet. Medaljen är utskuren ur ekstavar som en gång använts för whisky­lagring, fortfarande mättade av doft. I goodiebagen: en handfull miniatyrer, en flytande karta över själva loppet – Glenfiddich, Balvenie, Glenfarclas och, som en rökig överraskning, Ardbeg från andra sidan havet, och fler därtill – antalet minis avgörs av distansen du sprungit.

Vid registreringen får alla även ett Dramathon-märkt Glencairn-glas, en påminnelse om att detta är ett lopp skapat av människor som älskar whisky lika mycket som löpning. Jag tog min första sipp ur det klockan åtta på morgonen, innan bussen till Glenfarclas. Det var sött, ljust och nästan säkert Glenfiddich 12, även om detaljerna suddades ut vid den timmen.

När jag korsade mållinjen timmar senare brände den dram jag blev serverad av värme och stolthet. Jag tyckte mig känna destillerierna vi passerat – sherryfaten vid Aberlour, den mjuka frukten från Cardhu, vaniljekaraktären från Glenfarclas. Få sporter avslutas med en provning som denna.

Den svenska kopplingen

Senare samma kväll, över några öl i Dufftown, hittade jag Måns igen. Han var redan i full färd med att planera nästa års resa. "Det är allt jag älskar med Skottland på en och samma helg," sa han. "Naturen, whiskyn och människorna. Alla man möter har en historia."

Han berättade att Dramathon blivit ett återkommande ritualmoment för honom – del utmaning, del gemenskap. Jag förstod vad han menade. Det finns något djupt förenande i det här hörnet av whiskyvärlden. Varje hejande volontär, varje high-five, varje glimt av ett pagodatak mellan träden påminner om att whisky inte skapas av varumärken utan av människor – och de människorna älskar inget mer än att se andra upptäcka den.

Återhämtning

De flesta löpare stannar i Dufftown eller Aberlour, men jag körde en timme söderut till The Fife Arms i Braemar – ett av Skottlands vackraste hotell. Baren där, Bertie's, glöder som bärnsten, med mer än 500 flaskor arrangerade efter smakprofil snarare än region. Jag var utmattad efter loppet men piggnade till snabbt när jag provade hotellets nya limiterade buteljering, An Autumn Dram – en Glen Garioch 12-årig cask strength som fångade den honungsmättade höstluften i Högländerna i oktober.

Det var, på alla sätt, den målgång jag inte visste att jag behövde.

Reflektion

Att springa Dramathon är en egendomlig blandning av ansträngning och lätthet – branta backar, långa tystnader och plötsliga skratt när man inser hur både vansinnigt och underbart det hela är. Bara i Speyside kan ett maraton dofta whisky, och bara här bär medaljen fortfarande aromen av ett sherryfat.

Det är inte ett lopp om fart, utan om förbindelse. Mellan löpare. Mellan destillerier. Mellan platser som de flesta av oss annars bara läser om på etiketter. Varje dram längs vägen berättar en historia, och när allt är över har du själv blivit en del av den.

Inspirerad?

Om du blir inspirerad av Marks text så hittar du anmäla till The Dramathon 2026 här: https://www.thedramathon.com/

Anmälan öppnar den 3 januari!

av Mark Jennings - Allt om whisky 4 december