Mikael Lundéns långa vandring

Under mer än tre decennier har Mikael Lundén varit ett av de mest välbekanta ansiktena inom svensk whisky – som presentatör, utbildare och varumärkesbyggare kopplad till både The Famous Grouse och Highland Park till Johnnie Walker, Talisker och Lagavulin. Några veckor efter att han lämnat Diageo satte han sig med Mark Jennings för att reflektera över livet bakom etiketterna.

Om du på någorlunda allvar ägnat dig åt whisky i Sverige under de tre senaste decennierna finns det goda chanser att du redan stött på Mikael Lundén. Om du sedan la det på minnet är en annan sak. 

Kanske du sett honom på någon mässa, oklanderligt klädd och samlad, fokus för uppmärksamheten utan att synbart anstränga sig. Kanske har du lyssnat till honom över en middag, då det som kunde varit en vanlig varumärkespresentation blev något varmare, mjukare, mer mänskligt. 

Kanske du bara lärde dig vissa namn – The Famous Grouse, Highland Park, The Macallan, och lite senare Johnnie Walker, Talisker och Lagavulin — som hörnpelare i den svenska whiskyvärlden utan riktigt fundera över vem som placerade dem där. Lundén var sällan den mest högljudda i rummet. Men han var, under lång tid, en av de som lärde Sverige hur man verkligen lyssnar på whisky.

Nu, då han alldeles nyligen lämnat Diageo befinner han sig i en märklig situation: synlig, välkänd, efterfrågad men numera utan den titel som ramade in den senare delen av hans karriär. Pension känns som fel ord i hans fall. Han står fortfarande värd. Reser fortfarande. Sätter sig fortfarande till Burns Suppers, går på privata evenemang och åker på whiskyresor med allvaret hos någon som finner pensionärslivet obekvämt. Han talar fortfarande om jobbet i presens. Vilket kanske inte är så förvånande. Om man tillbringar tillräckligt lång tid med att närmast vara ett varumärke så är det inte bara att släppa vanan att representera. 

Det är en av anledningarna till att detta är ett viktigt ögonblick. Avslutningen på Diageo är inte bara ett karriärbyte. Det är ett lågmält tecken på hur en viss generation i svensk whisky tonar bort; de som kom innan PowerPoint, innan sociala media, innan kunskap och lärande om whisky blev polerad och systematiserad. De lockade sin publik genom att köra kors och tvärs över landet, genom att nåla upp kartor på väggarna, genom att prata med folk i baren och genom att övertyga barägare att whisky var så mycket mer än någon anonym blend som redan stod bakom kassan. Lundén var en av de första som gjorde det här på allvar, och en av de få som fortfarande gör det med samma övertygelse. 

Han är inte heller -och det här är viktigt- bara en företagsrepresentant. Diageo var det sista företagskapitlet, inte hela historien. Innan dess var det färjor, cocktail- och hotellbarer, branschvisningar, golfklubbar, jaktmässor och en tid då whisky växte som aldrig förr i Sverige. Om någon läsare känner igen namnet Mikael Lundén kanske de tänker på den fulländade ambassadören, den städade presentatören, the Keeper of the Quaich, mannen i kilt, eller, slutligen, mannen som samlade ihop och gjorde sin egen Johnnie Walker-kostym. Men det där blir bara begripligt om man förstår den långa lärlingstid som kom före.

Han föddes i Halmstad år 1957, men hans historia är full av rörelse. Familjen flyttade snart till Bollnäs, sedan till Sundsvall och till sist till Malmö när han var runt åtta år gammal. Han beskriver sig själv som en blyg kille, mer av en observatör än en estradör. Fotboll var viktigt. Att betrakta människor var viktigt. Och så, när han var 13, kom en inbjudan som förändrade allt. Genom en italiensk familjeförbindelse, Ilio Rodoni, fick han ett sommarjobb på färjan mellan Malmö och Travemünde. Till att börja med var det baren ute på däck; läsk och andra enklare saker. Det blev snart mer än så. Vid 15 års ålder tog han steget in i själva cocktailbaren, med kavaj och fluga, vilket fick honom att se äldre ut än han var, och vilket snart gav honom ett smeknamn som skulle återkomma efter flera decennier: Mr Walker. 

Betydelsen av de åren ligger inte bara i arbetet, men i vad han tog in. Han hävdar bestämt att han inte var intresserad av alkohol i en grövre mening. Det som lockade var flaskorna, färgerna, etiketterna, namnen. Galliano. Green Chartreuse. Dryckernas fysiska teater. Rodoni, som kom från Torino, öppnade dörren till ännu en värld: lunchsamtal om Italien, Europa, resor, färger. På färjan var drinkarna en del av en större kosmopolitisk kultur av umgänge. Långt innan han blev någon som utbildade om whisky lärde han sig att det som är i glaset bara är en del av historien. Lärlingstiden fortsatte på land. Från oktober 1982 jobbade han dubbelt på färjorna och på nattklubben Etagé i Malmö. Sen blev det Göteborg och studier i hotel management, följt av rollen som barchef på Hotel Gothias Gemini Cocktail Bar och Gaudium Spa på 18:e och 19:e våningen. Detta var storskaliga och polerade år – smoking, stora fester, den slags partyliv när service och underhållning smälter samman. När han i oktober 1989 väl kom att ägna sig på heltid åt sprit hos Per Jacobsson Trading, hade han redan förstått vad många andra aldrig riktigt lär sig, att vätskan är viktig, men det är även lokalen, leveransen, kläderna, självförtroendet, hur man landar en historia.

Den verkliga vändpunkten kom några månader senare, på hans först riktiga resa till Skottland med Highland Distillers varumärken som karta. Fram till dess hade whisky varit en kategori. Efter det blev whisky ett landskap, en berättelse, ett kall. Han återvände till Sverige med en ny riktning: inte bara att sälja, men förklara. Han täckte väggar med kartor över Skottland. Han ritade regioner för hand. Han ställde sig upp framför kunder som tänkte att ´whisky är whisky´, och förklarade skillnaderna. På den tiden fanns det bara något dussin single malts på Systembolaget. Highland Park 12, som han placerade där runt 1991, fick fortfarande kämpa för att behålla platsen. Uppgiften handlade inte om att sälja det unika. Uppdraget var att skapa förståelse. 

Han förstod också något som många inom whisky fortfarande missar: att smaken sällan är det enda. Som han förstod det handlade svenskarnas kärleksaffär med whisky inte bara om flaskan, men om fler vägar till själva Skottland. Golf var en. Fotboll en annan. Resor var ännu en. En biljett med Ryanair till Prestwick, en golfrunda, en pint i puben, en glimt av hyllor fyllda med okänd malt – allt detta var också en del av whiskyn. Liksom den mycket svenska historien om Hot Shots. Lundén var inte den som hittade på denna Gallianobaserade drink, men det var han som såg till att den växlades upp, särskilt längs västkusten under nittiotalet, vilket gjorde denna lokala fluga till något mycket större.

Här någonstans blev hans karriär bredare snarare än mer specialiserad. Genom Per Jacobsson Trading, Rémy Associés, Rémy Suedé, Maxxium, Hermansson Wine, Interbrands och slutligen Diageo blev Lundén en av branschens stora byggare, snarare än bara en förvaltare. Varumärkena förändrades. Drivkraften gjorde inte det. Han gillade utmaning. Han gillade att ta något väletablerat men statiskt och ge det ett nytt liv på marknaden. Det gällde både The Famous Grouse och Highland Park på 90-talet. Det gällde fortfarande när han kom till Diageo år 2013 och fick besked att han skulle göra för Johnnie Walker vad han gjort för Grouse, hitta en ny publik och sätta ny fart på ett stort namn. 

Men det slutade inte där. Under de följande åren blev han tätt förknippad med inte bara Johnnie Walker, men med en större Diageo-värld som Sverige lärde känna genom hans röst och närvaro: Talisker, Lagavulin, den årliga ritualen med Burns Suppers, rökig, havsnära malt som hälldes upp i fullsatta lokaler, historier berättade av någon som visste att publiken behövde mer än fakta. De behövde en anledning att bry sig. 

Mer än något annat var det hans gåva och talang. Han kunde ta världsberömda varumärken och få dom att kännas hemtama, nära och levande i Sverige.

Det blev nästan bokstavligt. Efter att ha tjatat i flera år fick han till slut tillåtelse att sätta samman och sy upp sin egen Johnnie Walker-kostym, komplett med den ståt som krävdes för att mana fram the Striding Man. Det är en vacker detalj, men också en talande sådan. Enklare skribenter skulle gjort ett skämt av det. Men sanningen är att det visar på något fundamentalt om det sätt som Mikael Lundén alltid har arbetat på. Han har aldrig bara sålt produkter. Han har klivit in i dem, iscensatt dom, givit dom en karaktär och ett sammanhang. För honom har whisky och presentation alltid varit två sidor av samma mynt. 

Men att bara lämna honom där -som en charmerande ceremonimästare i en röd rock – vore för enkelt. När man tillbringar tid med Mikael Lundén blir man snart varse något mer. Trots den välpolerade ytan är han mindre intresserad av tekniska detaljer än i det mänskliga mötet. Det medger han gärna. Det som betyder något är inte jästider eller pannornas form, utan smaken, minnet, platsen och mötet mellan talare och publik. Strax innan han lämnade Diageo stod han värd för en Burns Supper i Stockholm med 75 gäster. Det var en svinkall måndagskväll och många anlände utan någon vidare kunskap om Robert Burns. Men till slut var de övertygade. Det, för Mikael Lundén, är själva jobbet. Whiskyn är öppningen. Berättelsen är det som dröjer sig kvar. 

Därför känns hans sorti från Diageo i början av 2026 inte så mycket som ett avslut, utan mer som att ljuset skiftat lite grann.

Det må vara att han inte längre företräder företaget, eller de varumärken som han varit en så stor del av. Men har fortfarande evenemang genom sitt eget företag, Lureco Events. Han reser fortfarande. Han står fortfarande värd. Han leder fortfarande den nordiska avdelningen av Keepers of the Quaich. Och mer än något annat: han har kvar vanorna hos den som tillbringat sitt liv med att läsa av ett rum: han sträcker på sig, och har ger folk en anledning att lyssna. 

Under flera decennier har Mikael Lunén hjälpt svenskar förstå whisky. Nu, med lite avstånd från de märken som formade honom, börjar han ett nytt kapitel. Inte som en man som lämnar scenen, men en som till slut tonar fram bortom kostymen. 

av Mark Jennings - Allt om whisky 16 april Foto: Privat