Månadens whiskyprofil: Gordon Bruce på anCnoc

I Månadens whiskyprofil möter vi på Allt om Whisky människor som på olika sätt arbetar med whisky, i destillerierna, bakom kulisserna eller i andra roller som bidrar till och formar whiskyvärlden. Under året lyfter vi både svenska och internationella profiler som vi är nyfikna på och vill lära känna lite närmare. Genom samtal som går bortom teknik och produktfakta vill vi ge våra läsare en fördjupad bild av både hantverket och människorna bakom whiskyn vi dricker.

Den här månaden har vi stannat till vid Knockdhu Distillery i Skottland för att prata med Gordon Bruce som är destillerichef och en person som aldrig riktigt skiljer på arbete och liv. Med många år i branschen, en tydlig kärlek till det manuella och stor respekt för både kollegor och traditioner delar han sina tankar om whisky, vardagen på destilleriet och varför balans, tålamod och människor fortfarande är det som betyder mest.

Att träffa Gordon Bruce på Knockdhu Distillery är alltid lika underhållande även om det sällan sker med stora gester och ord. Han pratar lågmält, med ett orubbligt stone face och levererar sin snustorra ironi på ett sätt som gör att man aldrig riktigt vet om han skämtar eller menar allvar. Vad de egentligen heter verkar variera från gång till gång, beroende på Gordons dagsform. Att salta historier och eventuellt hitta på nya namn på hundarna har hänt, om man säger så.

För Gordon flyter arbete och liv ihop på ett sätt som verkar helt naturligt. Att bo granne med destilleriet gör whiskytillverkningen lika mycket till en livsstil som ett yrke. Utanför jobbet kretsar tillvaron kring familjen, inte minst de tre barnbarnen som han gärna erkänner har honom lindad runt lillfingret. Det har alltid funnits en eller två hundar vid hans sida ibland till och med fler. I trädgården trivs han som fisken i vattnet, där han sedan flera år odlar ekologiskt, och hemodlat smakar helt enkelt bäst, det vet vi ju alla.

Vägen till Knockdhu har varit lång och brokig. Att han överhuvudtaget hamnade i branschen var dock långt ifrån självklart. Gordon började arbeta i whiskyindustrin redan i slutet av 1980-talet, först på Pulteney uppe i staden Wick och därefter på Balblair, innan han tog över rodret på Knockdhu 2006.

Innan dess studerade han datorer, små beige lådor och gröna tecken som han själv beskrev det, men insåg snabbt att det inte var för honom. Något jobb senare klev han in i destillerivärlden som mashman på Pulteney. Att ha arbetat på tre mycket olika destillerier ser han idag som en stor förmån och det har betytt mycket för honom genom åren. När det kommer till Knockdhu teamet runt omkring honom som får honom att känna sig som hemma även på jobbet.

När Gordon berättar om sitt arbete som destillerichef finns det inga förenklade svar. Rollen är en blandning av ingenjörskonst, vetenskap, erfarenhet, magkänsla och vardagligt lagarbete, med inslag av både administration och besökare. Framför allt trycker han på vikten att använda sina sinnen: att se, lukta, lyssna för att kunna läsa av att allt är som det ska eller som ibland vara beredd när något är på väg att gå fel. Whisky är som bekant ett långsiktigt arbete, där han idag fyller fat som han antagligen inte ens kommer vara med om att tömma. Ansvar på destilleriet handlar därför mindre om utmaningar och mer om att göra rätt från början: producera så bra sprit som möjligt, använda bra fat och låta tiden göra sitt.

Knockdhu producerar både rökig och icke rökig whisky. Deras rökiga whisky skiljer sig tydligt från tex Islaywhisky, framför allt genom torven som de tar från Aberdeenshire som saknar de medicinska toner många förknippar med Islay. anCnoc rökiga whisky handlar i stället om balans mellan anCnocs friska, fruktiga karaktär och en lågmäld torvrök som går mer åt lägereld och träaska.

Gordon har besökt Sverige många gånger genom åren. Ett tjugotal besök med festivaler, provningar och möten, så ni som gått på dryckesmässor har med säkerhet sett honom bakom anCnocs montrar vid något tillfälle.

Efter flera besök på Knockdhu och många samtal genom åren är det lätt att känna sig hemma i Gordons sällskap. Hans underbara humor och lugn smittar av sig när han pratar om vardagen på destilleriet och människorna runt omkring honom. Här delar Gordon Bruce med sig av sitt liv och erfarenheter.

Vad tycker du gör Knockdhu och anCnoc unikt jämfört med andra destillerier?
Ett destilleri är mer än summan av byggnader och utrustning, det har en själ, en känsla. Vi har medvetet valt att behålla så mycket manuell drift som möjligt, vilket innebär att personalen har fullt upp under sina skift. Men kanske det viktigaste, det håller också traditionella hantverkskunskaper vid liv. Jag kan inte nog berömma teamet vi har här, det är inte varje dag man ser människor som faktiskt ser fram emot att komma till jobbet. Det finns en stark känsla av ansvar och stolthet. Knockdhu är verkligen vårt destilleri.

Hur många arbetar på destilleriet – och du får inte räkna hundarna!
Vi är ett litet team på sex operatörer. Ally Reid är vår mångårige assisterande destillerichef (han är verkligen urgammal) och det är i praktiken han som driver stället. Sedan har vi tre till fem hundar, plus mig själv, för att tillföra lite glamour och respektabilitet.

Vilken typ av arbetsdag är mest utmanande?
Jag är ingen stor fan av 2000-talet, så allt som involverar teknik eller meningslösa möten.

anCnoc – stil och identitet

anCnoc beskrivs ofta som lätt, elegant och tillgänglig. Vad i produktionen påverkar stilen mest?
Det är en kombination av flera faktorer. Vi är extremt fokuserade att hålla kvalitén på mäsken och vörten, ju klarare vört, desto fler estrar kan vi locka fram under jäsningen. Dessa estrar följer sedan med genom destillationen och ger oss en frisk, fruktig new make. Vi skulle kunna pressa processen hårdare och producera mer whisky, men då skulle kvaliteten påverkas. Det är inte ett alternativ.

Hur mycket av Gordon Bruce finns egentligen i anCnoc?
Söt, mjuk, elegant och tillgänglig – såklart!

Det ryktas att du spelade en roll i lanseringen av rökig anCnoc. Hur gick det till?
Den rökiga produktionen här var egentligen aldrig tänkt att buteljeras som single malt. Men den lagrades väldigt väl och intresset för rökig whisky fortsatte att växa, så det hade varit dumt att inte lansera en rökig variant. Innan den första rökiga serien släpptes experimenterade vi mycket, bland annat med 6–7 år gamla rökiga fat som blandades med vår 12-åriga, som blev rätt bra.

Om du måste välja en personlig favorit i anCnoc-sortimentet – vilken blir det och varför?
Det är en svår fråga, eftersom whisky är en humördryck. Sällskap, väder och dagsform spelar stor roll för vilken du väljer. Vill du ha något att bara hälla upp, dricka och njuta av utan att analysera sönder den till dötts, så uppfyller 12-åringen alla krav. En fredagskväll med vänner passar 16-åringen perfekt – livlig och frisk och med några droppar vatten lyfts både sötman och fruktigheten. Peatheart har precis rätt nivå av rök för mig, fantastisk vid grillen under de där långa, heta sommarnätterna som Skottland är så känt för. Peated Sherry har en mycket subtil rökighet; jag är alltid lite nervös när man kombinerar sherry och rök eftersom det är två kraftiga smaker, men riktigt nöjd över hur bra det funkar tillsammans här. Så inget entydigt svar – huvudsaken är att den avnjuts i gott sällskap.

Finns det någon whisky du producerat som du önskar kunde komma tillbaka?
Jag skulle gärna se fler single cask-buteljeringar. Vi har gjort några för Sverige som enligt mig verkligen visade destilleriets karaktär. Säg en 13–14-årig first fill bourbon, buteljerad på fatstyrka. Våra 18- och 24-åringar var inte heller helt tokiga.

Känner du ett ansvar gentemot framtida whiskydrickare?
Absolut. Vi har alla ett moraliskt ansvar att lämna saker i bättre skick än vi fann dem – vare sig det gäller ett hus, ett destilleri eller planeten. Samma sak gäller whisky.

Varför tror du att anCnoc är så populär bland svenska whiskyälskare?
Jag tror det finns en slags samklang mellan svenskar och skottar – båda uppskattar kvalitet till ett rimligt pris. Båda nationaliteterna fokuserar mer på innehållet i flaskan än på etiketten runt den.

Du möter whiskyentusiaster över hela världen – vad utmärker de svenska?
Det är en mycket erfaren, kunnig och entusiastisk marknad. Folk är öppna med om de gillar eller inte gillar något och jag uppskattar den rakheten. Jag är också ett stort fan av hur Systembolaget fungerar – Sverige har ett bredare sortiment, ofta till bättre priser, än vi har i Skottland. Det är också viktigt att lyfta fram den roll som SWF (svenska whisky förbundet) och dess medlemsklubbar spelat för att hjälpa marknaden på vägen.

Framtiden

Vad hoppas du att anCnoc står för om 20 år?
Global dominans! Skämt åsido, jag hoppas att varumärket fortsätter erbjuda högkvalitativa produkter till vettiga priser, gärna med några fler single casks. För destilleriet hoppas jag att vi förblir trogna våra rötter och fortsätter göra whisky "för hand", snarare än att förlita oss helt på automation och datorprogram.

Finns det något du ännu inte fått möjlighet att göra på Knockdhu?
Massor. Ett destilleri är ett ständigt pågående projekt. Vi har halverat vår energiförbrukning och därmed våra koldioxidutsläpp, under de senaste 20 åren, så det finns fortfarande en halva kvar att jaga.

Hur känns det att bli Månadens whiskyprofil i Allt om Whisky?
Att vara världskänd i Sverige – vad mer kan man önska sig?
Om du fick ställa en fråga till nästa Månadens whiskyprofil – vilken skulle det vara?
Fit wis yir yield last week?

Så till nästa Månadens whiskyprofil säger vi lycka till – inte minst om denna person inte kommer från Skottland. Själva lämnar vi Knockdhu med ett leende, och med påminnelsen om att riktigt bra whisky sällan stressas fram, utan kräver tid, tålamod och rätt händer.

av Emma Andersson - 4 februari