Jim McEwan – från Bowmore till Bruichladdich och Ardnahoe

Han är en av de mest ikoniska profilerna i den moderna skotska whiskyvärlden. Från de första stapplande stegen som tunnbindarlärling på Bowmore, via åren som Master Distiller på Bruichladdich, till att få vara med och bygga Ardnahoe från grunden – Jim McEwans resa är lika mycket en historia om hantverk och envishet som om passionen för Islay.

Detta är en intervju jag gjorde för ett antal år sedan med Jim men som även idag ger en intressant inblick vem han är och vad han har betytt för whisky i allmänhet och Islay i synnerhet. 

Många förknippar Jim McEwan med Bruichladdich – och det med rätta. När Bruichladdich återuppstod under våren 2001 var det under stark ledning av just Jim. Men det många glömmer i dag är att Jim började sin bana på ett helt annat destilleri, nämligen Bowmore. Vi fick en pratstund med Jim under sommaren, och det är med glädje i rösten han berättar om sina första år på Bowmore.

– Grunden till min kärlek för riktigt bra fat började redan som tunnbindarlärling på Bowmore, berättar Jim. – På den tiden var det ett av de hårdaste jobben man kunde ha på destilleriet. De där faten var tunga att sätta ihop och förflytta för en femtonårig grabb, säger han.

Ung och vetgirig som han var lärde han sig snabbt alla olika moment i whiskyproduktionen: tunnbinderi, lagerhusarbete, mältning, mäskning och destillering. Redan som 22-åring blev han "Cellar Master" på Bowmore och hade denna tjänst fram till 1976, då han packade väskan och flyttade till Glasgow för att ta del av Morrison Bowmores traineeprogram för att bli blender – den person som genom doft och smak skapar den whisky som sedan buteljeras. Under tre år arbetade han på Roseburn Bonding Co i Glasgow.

– Under dessa år hade jag nästan konstant näsan nedtryckt i ett whiskyglas! utbrister Jim. Han fortsätter: – Varje morgon stod lastbilar på rad, fullastade med fat. Och alla fat skulle jag gå igenom innan de kom in i lagret. Under några år gjorde jag inget annat än att dofta på whisky från hela Skottland.

– Där på labbet delade vi in whiskyn i tre kategorier: första, andra och tredje klass. Det gällde att snabbt avgöra om fatet var redo för buteljering direkt, om det lämpade sig för en premium blend eller om det skulle gå till en enklare blend, berättar Jim.

När han var klar med utbildningen flyttade han till centrala Skottland och blev chef på The Tannochside Bonding Co, ett stort blendinglabb som ägdes av Bowmore.

– Blenderyrket har alltid fascinerat mig. Det är en stor konst att kunna blanda fram samma smak- och doftprofil år efter år, särskilt då varje fat är unikt. Alla fat i världen har en lite annorlunda DNA. Du vet, man måste veta bakgrunden om varje fat – om det kommer från Buffalo Trace eller exempelvis Bluegrass, förklarar Jim. – Vilket bourbondestilleri fatet kommer ifrån är viktigt, eftersom varje bourbon lämnar olika aromer. Samma sak gäller naturligtvis för sherry, port och så vidare.

Det var först i februari 1986 som Jim kom tillbaka till Islay och Bowmore, men nu som destillerichef. Denna roll utvecklades snart till att han också reste världen runt för att berätta om Islay och dess bästa skimrande juvel, Bowmore Distillery.

– I början var det inte så farligt, några få resor per år, men när jag också blev ambassadör för Bowmore ökade det till cirka trettio resveckor per år. Allt detta resande påverkade både yrkeslivet och privatlivet. Jag saknade främst familjen, men också att få destillera – och självklart Islay i sig!

Från Bowmore till Bruichladdich

På våren 2000 tog Gordon Wright kontakt med Jim och frågade om han skulle vara intresserad av att börja på Bruichladdich. Gordon, Mark Reynier och Simon Coughlin hade planer på att köpa och restaurera det då slitna och nästintill utdömda destilleriet.

– Bruichladdich har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. När jag var destillerichef på Bowmore brukade jag se ut över viken mot Bruichladdich. Det var alltid en dyster vy, oälskat och i förfall. Som jag nämnde tidigare jobbade jag som tunnbindare i unga år, och på helgerna hjälpte jag även Bruichladdich med deras fat. Jag kände alltså till destilleriet mycket väl, både utan och innan.

– Jag visste att spriten de hade producerat tidigare varit alldeles fantastisk. Att se destilleriet förfalla gjorde ont, inte bara i mitt hjärta utan i allas på Islay. Så när Gordon kom med erbjudandet att börja jobba med Bruichladdich och få det på fötter igen tog det bara fem sekunder innan jag hoppade på projektet. Det var en tragedi att vi höll på att förlora ett sådant destilleri – och plötsligt hade hoppet tänts igen. En sådan chans får man inte missa! säger Jim.

– Arbetet med Bruichladdich var ett räddningsjobb. Om vi inte hade kommit till undsättning där och då hade naturen tagit över och destilleriet försvunnit för alltid.

– När jag började på Bruichladdich var vi tre personer – och en hund. I dag arbetar mer än hundra personer där, vilket ger mig stor tillfredsställelse.

– Bruichladdich genomgår just nu en naturlig föryngring av personalen. Det är väldigt bra, både för destilleriet och för samhället i stort. I stället för att unga människor flyttar till fastlandet, eller i värsta fall till England, kan de nu stanna på Islay. Det tycker jag är fantastiskt – helt enkelt fantastiskt! Att vi lyckades vända det från total förstörelse till vad det är i dag är magiskt. I dag producerar de fantastisk whisky – och en makalöst bra gin.

Adam & Allan

I dag är Adam Hannett Head Distiller på Bruichladdich och Allan Logan Distillery Manager. Hur känns det nu när en ny generation har tagit vid?

– Jag känner att Bruichladdich är i trygga händer med Adam Hannett och Allan Logan. Fördelen med att bo på en liten ö är att alla känner alla. Det finns inga främlingar. Adam kände jag sedan tidigare, men Allan hade jag tränat i fotboll! berättar Jim. Båda kom till Bruichladdich tidigt efter att vi återuppväckt destilleriet, och båda hade en stark vilja att lära sig. Det var väldigt givande att se att de inte fastnade i att vara "vanliga" destilleriarbetare, utan ville utvecklas. Att se två lokala grabbar från byn befordras uppåt var väldigt roligt.

– Detta visar också att man inte måste gå på universitet för att bli en duktig distiller. Om man har bra lärare som kan visa traditionella metoder som blivit beprövade genom åren kan man lära sig genom att göra jobbet. Man kontrollerar kvaliteten på malten, man kontrollerar middle cuts, man lär sig metoder för vatting och blending – och i dessa två fanns passionen och intresset att lära sig, berättar han. När jag experimenterade som mest använde jag Adam och Allan som bollplank. "Vad tycker ni om det här samplet? Vad är fel? Vad saknas? Hur kan vi göra det bättre?" Vi lyssnade verkligen på varandra, och jag stod aldrig i vägen för deras idéer. Om någon tyckte att vi behövde fler sherryfat för att locka fram en viss smak – då gjorde vi det, säger Jim.

– Vi diskuterade och provade whisky i timmar, dagar och år. Vi utvecklade en relation som mer liknade far och son än lärare och elev. Vi provade allt möjligt ett tag, och hade fat från alla möjliga och omöjliga producenter: Barolo, Tokaji, Sassicaia, Lafite. Vi testade sådant ingen hade tänkt på tidigare – folk trodde vi var tokiga! De sa att det vi gjorde var helt fel. "Det traditionella är bäst, whisky måste lagras på bourbonfat!" Men det är helt fel, utbrister Jim. – Grunden är riktigt bra ek.

– Det är fantastiskt att nu se Adam blomma ut, och att vi får prova dessa whiskys han designar. Det är också roligt att se att ansvaret som Head Distiller inte tynger honom, utan driver honom, säger Jim. Men vi ska inte glömma Allan Logans produktionstekniska kunskaper! Jag skulle vilja säga att det han gör är briljant. Och det faktum att han är en "vanlig" grabb från Islay gör det ännu bättre. Ofta kommer folk utifrån och tar dessa jobb, men här är det en Ileach som har en så viktig roll.

– Det häftiga är att båda dök upp en dag på destilleriet och frågade om det fanns jobb. De kommer från enkla förhållanden och de minns var de kommer ifrån. Jag har sett många i denna industri som glömmer sin bakgrund när de får chefstjänster och börjar klättra, men inte dessa killar. Jag är övertygad om att båda har en lysande framtid – och det betyder att även Bruichladdich har det!

Ardnahoe Distillery

Efter att ha arbetat i över fyrtio år på olika destillerier – hur känns det att för första gången få vara med och bygga upp ett från grunden?

– Att få vara med och bygga ett destilleri är ett fantastiskt privilegium, säger Jim. – Vi är naturligtvis ett helt team som arbetar med olika delar. Min del är främst pannornas stil och det produktionstekniska. Jag hoppas att whiskyn vi kommer att producera blir bland det bästa i min karriär. Om man ser till hur många som arbetar på destillerier i Skottland är det ytterst få som får vara med från början. De flesta tar hand om ett redan existerande destilleri och lämnar det vidare till nästa generation. Bowmore till exempel byggdes redan 1779 – mycket där skulle jag gärna vilja ändra på, men det är förstås omöjligt i dag.

Hur går det med bygget av Ardnahoe

– Bygget fortskrider som det ska. Det mesta av markarbetet är klart och grunden är gjuten. De närmaste veckorna ska stålkonstruktionen resas, och sedan går det fort. Men vi har haft oerhörda mängder nederbörd i år, vilket påverkat framför allt vägbygget och delar av kringområdet, berättar han. Om vädret tillåter och vi får en bra vinter bör vi klara målet att öppna Ardnahoe till Feis Ile-festivalen 2018.

Traditionellt hantverk

– Ardnahoe kommer att vara ett traditionellt destilleri i ordets rätta bemärkelse. Vi kommer bland annat att ha worm tubs, vilket väldigt få destillerier har i dag. Vi kommer också att ha förmodligen Skottlands längsta lyne arms, berättar Jim. – Man kan säga att vi går tillbaka i tiden. Ardnahoe kommer inte att sikta på stora volymer utan på riktigt hög kvalitet. Vi kommer att producera omkring 650 000 liter alkohol per år. Det är inte mycket – vissa destillerier producerar uppåt sex miljoner liter. Vi kommer inte att ha en skyndsam process, utan ta den tid som krävs för att producera en makalös whisky.

Kylfiltrering och färgämnen

– Jag vill inte ens ta orden i min mun! utbrister Jim. – Vi kommer aldrig att använda kylfiltrering eller färgämnen. Jag har aldrig förstått varför man vill dra ur smaker och aromer och sedan tillsätta socker. Det är galet – först destillerar man för att konvertera socker till alkohol, lägger drycken på dyra fat, och när det är klart häller man i socker igen? Det är idiotiskt!

– Ardnahoe kommer att bli en handgjord whisky. Vi försöker till och med hålla oss helt borta från datorer. Vi behöver dem inte – vi har människor! Ingen dator i världen kan göra whisky som en dedikerad människa. Om man bara lär sig grunderna och varför vi gör på det ena eller andra sättet är den kunskapen värd mer än tio datorer. Man kan ställa vem som helst framför en dator för att övervaka processen. Men om man inte vet när och varför man ska göra vissa saker är man helt i händerna på datorn.

– Jag vill att mashmannen ska veta när det är dags för andra sköljningen. Om man använder enbart datorer för att styra destilleringen förlorar man det viktiga med doft och smak. Det är det som ska styra när det är dags att bryta middle cut – inte att en mjukvara gör det, konstaterar Jim. Jag kommer att lära upp dem som ska arbeta på Ardnahoe att dofta och smaka är det viktigaste, slår Jim fast.

Vilken karaktär kommer Ardnahoe-whiskyn att ha?

– Vi kommer att se den första whiskyn från Ardnahoe först om fem år – förmodligen åtta, berättar han. – Vi har diskuterat fram och tillbaka vilken profil vi vill ha, men jag tror att den kommer att ligga runt 40 ppm, vilket är en bra grund för en whisky med Islay-DNA. Folk förväntar sig en kraftfull whisky med mycket smak och rök. Den första releasen bör ligga runt 40 ppm, men jag ser gärna att en andra utgåva kan vara 20 ppm, och små batcher med orökt Islay-whisky, bara för att visa Ardnahoes flexibilitet.

– Grundprofilen kommer att vara en tung, rökig Islay-whisky lagrad främst på amerikanska bourbonfat, men vi kommer säkert också att använda en del sherryfat. Jag vill verkligen lyfta fram Islays själ, dess DNA, säger han. Orökt Islay-whisky kan vara fantastisk! Se bara på Bunnahabhain. Deras orökta whiskys är bland de bästa – eller ta Bruichladdichs, också fantastiska, även om jag i det fallet kanske är lite färgad. Med en orökt whisky får man en mer avklädd och ren upplevelse. Smakerna av Islay finns där, men tydligare – utan röken.

Det handlar inte bara om whisky

– Jag är otroligt ödmjuk inför att få vara med om en sådan här unik chans att bygga ett nytt destilleri på ön. Ett sånt här projekt handlar inte bara om whisky, utan om hela samhället. En av de viktigaste aspekterna är att skapa så mycket arbete som möjligt på Islay. Det handlar om att få folk att inte flytta från ön – och helst också att locka folk att flytta till ön. Det är avgörande för samhället att det finns arbetstillfällen. Om många bor och arbetar här överlever även andra verksamheter, säger Jim bestämt. Den lokala doktorn och tandläkaren får patienter, matbutikerna finns kvar, barn föds, grundskolan riskerar inte att läggas ned, fortsätter han.

– Men det handlar också om passion. Whisky är inte bara en dryck – whisky är Skottlands blod! Det är det som gjort vårt lilla land känt över hela världen. Gud gav oss skottar whiskyn för att han visste att vi skulle ta hand om denna gåva på bästa sätt. Och jag måste säga att han gjorde ett riktigt bra val när han valde oss, avslutar Jim.

Epilog – vad hände sedan?

När intervjun gjordes var Ardnahoe fortfarande under uppbyggnad. I dag står destilleriet färdigt och har inte bara öppnat sina portar för besökare, utan också hunnit släppa sina första whiskys, präglade av den stil Jim en gång beskrev: kraftig Islaykaraktär med tydlig torvrök, men också med en respekt för tradition och balans.

Adam Hannett, som Jim såg växa in i rollen, är i dag etablerad som en av Skottlands mest spännande Head Distillers samt Master Blander och har fortsatt utveckla Bruichladdichs experimentella anda. Allan Logan har tagit ett allt större ansvar som Distillery Manager och är en central del i Bruichladdichs fortsatta framgångar.

Jim själv har dragit sig tillbaka från vardagen på destillerierna, men hans inflytande lever vidare i varje fat på Islay. Hans gärning kan ses i både Bruichladdichs blomstrande framtid och i Ardnahoes första buteljeringar – två levande bevis på vad passion och envishet kan åstadkomma.

av Henric Madsen - Allt om whisky 16 september