Gordon & MacPhail kungen av whiskylagring
Connoisseurs Choice väckte whiskyintresset i världen
Gordon & MacPhail är Skottlands ur-IB. Med säte mitt på Speyside har man handlat med maltwhiskyfat sedan 1890-talet. En urtima independent bottler som hjälpt blending-destillerier i trakten att nå ut med singelmalt i alla år. Men 2024 fattades beslutet att bli renodlad destillatör med egna Benromach och The Cairn. Fortsatt utgivning av externa destillerier kommer förstås att pågå i decennier. Henrik Aflodal har träffat männen bakom whiskyn i Elgin. Stuart Urquhart har förädlat sin företrädare Ewen Macintoshs gärning. Så här skapar Gordon & MacPhail sin whiskymagi!

MAN SKULLE KUNNA säga att skotsk maltwhisky upptäcktes av Gordon & MacPhail. Unge John Urquhart fick 1895 jobb som säljare hos grosshandlaren i Elgin och initierade samarbetet med whiskydestillerierna i trakten för att sedermera ta över företaget.
Men det är förstås inte hela sanningen. Skotsk whisky sattes först och främst på kartan av de ökända blending-baronerna. Men ingen har gjort mer för att sprida maltwhiskyns mångfald än familjen Urquhart.
John adopterade tidigt sysslan att blanda till dryckerna från James Gordon. Och när John Alexander MacPhail pensionerar sig i mars 1915 görs Urquhart till partner. Två veckor senare avlider Gordon varpå John köper ut änkan.
Kontrakt skrivs med näraliggande destillerier som Linkwood, Glen Grant, Macallan, Glenlivet och Mortlach. Erbjudandet är enkelt, G&M buteljerar och säljer deras whisky, en bekväm sidoinkomst till de stora blending-husens uppköp.
John Urquhart fyller egna tomfat (gärna nya sherry butts), väntar ut whiskyn (längre än andra) och buteljerar singelfaten när tiden är mogen – en pionjär bland independent bottlers (IB).
1933 ansluter sig sonen George, grosshandeln har då 35 anställda. Far och son sitter på mellankrigstidens största utbud av singelmalt i en tid då branschen fokuserar på blended.

På 1960-talet presenterar man den nya serien 'Connoisseurs Choice', länge enda chansen att få smaka maltwhisky från udda destillerier.
George tar maltwhiskyn ut i världen, via Italien, Frankrike och Holland till Amerika och Asien. Drömmen om ett eget destilleri var ursprungligen faderns. 1950 deltar paret i budgivningen kring Strathisla men förlorar till Chivas.
Det skulle dröja till 1993 innan Urquharts fick sitt eget ställe, Benromach. Samtidigt började försäljningen av maltwhisky röra på sig i kölvattnet av Classic Malts.
Benromach är idag en trygghet för familjeföretaget. Och de nya tiderna, där alltfler blending-destillerier väljer att bli Single Malts och ge ut sin egen maltwhisky, rycker undan mattan för firmans huvudaffärsidé. Idag sköter man i huvudsak utgivningen av två destillerier: Ardmore och Glentauchers.
Öppnandet 2022 av The Cairn i Grantown-of-Spey längst upp i Spey-dalen banade väg för det ödesdigra beslutet att avveckla IB-verksamheten.
2024 slutade man köpa in extern sprit. Existerande fatförråd kommer att sina. Men det lär ta tid. Bortåt 2050 är yngsta whisky i lager 25 år, och tänker man sig att ge ännu en 70-åring blir det på 2090-talet!

Generationer kommer och går. Georges son Ian gör sin första dag 1967, blir VD 1990 och kliver av 2007. Hans yngre bröder delar på ansvaret till 2012 då David pensionerar sig och Michael blir ensam VD.
Idag är grundarens barnbarn borta och fjärde generationen har tagit över. 2010 utsågs Neil Urquhart till UK Sales Manager och Stephen Rankin till Logistics Manager.
Senaste tillskottet är tvillingarna Stuart och Richard, söner till David. Richard är liksom sin far en boren säljare, och Stuart är firmans nye blender sedan mars 2014.
Eller Whisky Supply Manager som Gordon & MacPhail (G&M) hellre kallar det, man ägnar sig ju inte åt blended Scotch.
Företrädaren Ewen Macintosh har flyttat upp ett steg. När Michael Urquhart drog sig tillbaka i september 2014 utnämndes Macintosh till högste chef – den första VD:n utanför familjen!
Bäste man för jobbet får man förmoda. Michael Urquhart sa så här om sin efterträdare:
– Ewen har varit viktig för oss alltsedan han började 1991. Han har hanterat bulkwhiskylager och produktkvalitet och är en trygg hamn för G&M, det blir business-as-usual.
Ewen Macintosh är född och uppvuxen I Elgin. Första kontakten med G&M var 1986 då han sommarjobbade med att rulla fat i lagerhusen.
Med universitetsexamen inom IT från St Andrews 1990 blev första uppgiften att implementera kvalitetssäkringssystem i företaget, att anpassa management till euro-standard. Jobbet landade honom naturligt i labbet.
– Jag involverades snart i fattappning och köp av tomma fat från Spanien. Jag höll kontakten med destillerierna och upprättade årliga 'filling contract' och bestämde vilken sorts fat vi skulle tappa whiskyn på. Helt enkelt bulkwhiskyplanering.
Sysslan sköttes då av Ian Urquhart, uppbackad av sin far George. Kunskap om whiskylagring ackumulerad i generationer, kommenterar Ewen:
– Jag lärde mig massor av både Ian och George. Kvalitetskontroll är en spännande värld att dyka ner i. Från produktion och destillering till fatlagring och slutligen buteljering av faten när de är redo.

Att en "riktig" Urquhart är tillbaka bland fat och flaskor känns förstås bra. Jag behöver inte ens fråga om Stuart Urquhart tycker att han har det bästa jobbet i världen. Det märks.
Att få snusa på fatprover och kontemplera över fatval för alla whiskies, både i början och slutet av ett specifikt destillats fattillvaro.
Jobbet har i alla år gått ut på att fylla fat med whisky från destillerier från hela Skottland och sedan planlägga när tunnorna ska skördas. Slutputsen är förstås viktigast, att sammanfoga utvalda fat till ungefär 300 utgåvor på årsbasis.
Den vidlyftiga portföljen administreras av tre personer. Vi står i hjärtat av verksamheten. Inte i lagerhuset som man kan tro utan i G&M:s 'sample room'. Omgivna av 5000 provflaskor. Det är här det händer.
– Proverna sparas i max 2 år sedan är de inte längre representativa för vad som finns i fatet. Då skickas whiskyn tillbaka till lagerhuset och töms i någon blend. All whisky här inne är fortfarande oskattad, berättar Stuart.
De senaste tio åren har Stuart och Ewen arbetat tätt. Tillsammans drar de upp långsiktiga planer och försöker uppskatta hur mycket whisky som kommer att gå åt i framtiden. De stämmer av mot vad som lagts ner tidigare och hur det kommer att räcka de närmsta 10-20 åren.
– Vi tittar på vad vi tappar på fat idag och hur detta ska konsumeras på kort, medel och lång sikt. Vi diskuterar trender eller potentiella problem framöver. En svår uppgift, att försöka förutse försäljning 10 år i förväg. Men ligger whiskyn inte i lagerhusen nu, finns den inte där i framtiden, konstaterar Ewen.
Innan beslutet att upphöra med fatfyllning fattades tappades årligen 1000-1500 fat med extern whisky av G&M, lika mycket Benromach-whisky produceras.
Endast från destillerier där whiskyn kan användas i slutändan. Intentionerna är glasklara, whiskyn ska ges ut som singelmalt, säger Ewen:
– Saknar vi överenskommelse att buteljera och använda destillerinamnet på etiketten är det ingen idé för oss att köpa den spriten. G&M-delen av vår verksamhet sköts i samförstånd med destilleriägarna. Det vi ger ut fungerar som ett komplement till destilleriets eget utbud.
Tider förändras. I många år buteljerade G&M Ardbeg eftersom ägaren Allied Distillers koncentrerade sig på grannen Laphroaig. Ardbeg-utgåvorna sålde bra och var omtyckta. Men när Glenmorangie tog över destilleriet 1998 sa man upp kontraktet.
Förr gjorde G&M även affärer med Benriach men när Billy Walker med sydafrikanska pengar köpte fabriken utanför Elgin drogs leveranserna in, detsamma för systerdestillerierna Glendronach och Glenglassaugh. Men G&M är långt ifrån bittra, menar Ewen:
– Destillerier kommer och går. Vi har haft överenskommelser där 'fillings' dragits in och flera år senare har en dialog inletts och vi sagt: Visst, vi kan fylla fat igen. Vi är noga med att det vi gör ska vara ett komplement.
Det är just den här transparanta öppenheten som är förklaringen till att lilla G&M kommit undan med att buteljera ett av whiskyvärldens finaste varumärken i stor stil.
Som prequel gjordes i mars 2010 doldisen Mortlach med tyst samtycke från ägaren Diageo – världens dittills äldsta whisky (rekordet slogs ånyo 2015 med en 75-årig Mortlach från 1940).
2011 slog man på stora trumman med världens äldsta Glenlivet. Utomstående betraktare undrade hur bjässen Pernod Ricard kunde tillåta detta? Men Ewen vänder på frågan:
– Destillerierna själva har sannolikt inte så här vällagrad whisky. De kan ta åt sig äran av att vi har buteljerat 70- och 75-åringar. Det är fortfarande deras whisky.
Den springande punkten är ju att G&M en gång köpt whiskyn med avsikten att buteljera den, fortsätter han:
– Så funkar independent bottlings. Om du tappar en whisky i fat är det underförstått att du tänker ge ut den i framtiden. I vårt fall innebär det om 10 eller 70 år.

Ibland har man formella skriftliga avtal med destillerierna vilket inkluderar hur etiketterna ska se ut. I andra fall handlar det om mer informella muntliga arrangemang.
– Nyckeln är att vara transparent, att informera i förväg, ibland skickar vi över etiketter innan buteljering för att meddela att vi tänker ge ut whiskyn. När det gäller 70-åringarna diskuterade vi saken med både Diageo (Mortlach) och Pernod (Glenlivet). Vi lät dem veta i god tid innan. Båda reagerade positivt. Förmodligen var de avundsjuka på att vi hade whiskyn. Men för 70 år sedan planerade vi att spara whiskyn så här länge. Jag tror att de stora bolagen uppskattar vår approach, att lagra whisky under väldigt lång tid. De delar gärna äran med oss, det är ju faktiskt deras whisky, de kan spegla sig i strålglansen, säger Ewen.
Ändå finns undantag, något som bekräftar firmans öppna tolkning av rollen som 'independent bottler'. När Macallan 1998 krävde att man skulle tona ner destillerinamnet på etiketten introducerades den nya serien Speymalt.
En betydande del av whiskyn till Macallans Fine & Rare-serie 2002 kom från G&M:s källare. Redan buteljerad whisky som firman sålde dyrt till storfräsaren. Ewen poängterar att få destillerier förr planerade långsiktigt:
– När jag började i branschen på 1990-talet var det inte många destillerier som la ner whisky för långlagring. Idag tror jag att alla gör det. Företagen inser att de i framtiden måste kunna erbjuda sina kunder 20- och 30-åringar. Det ger produkten den där åtråvärda halo-glorian, att varumärket har en historik. Inte mycken volym kanske men väldigt lönsamt. För 30 år sedan tänkte de flesta standardutgåvor och planerade bara 10-15 år framåt.
Vissa destillerier är off limits. Hur många har druckit en piratbuteljering av Glenfiddich? G&M hade kunnat göra en 70-åring. På 1920/30-talen hade man en del Glenfiddich i sina böcker men eftersom Wm Grant sagt nej blev det inte så.
Ewen konstaterar att de bara samlar på whisky som kan användas, exempelvis okända destillerier som Auchroisk, Allt a Bhainne, Strathmill och Braes of Glenlivet:
– Det är ingen idé att tappa fat vi aldrig kommer att ge ut. Har vi inte en överenskommelse med destilleriet erbjuder vi att återlämna whiskyn annars tömmer vi den i en blend eller i anonyma MacPhail-serien. Men bäst är om fatet återförs, de har bättre användning för whiskyn.

Gordon & MacPhails särställning som IB bottnar i deras respektfulla kompisrelation med destillatörerna. Vanliga IB:s betraktas av de stora kolosserna som parasiter som försöker göra sig en hacka genom att åka snålskjuts på de stora varumärkena, en lite oseriös business alltså.
Glen Grant och G&M är ett unikt partnerskap i branschen, de båda levt i symbios sedan mitten av 1900-talet. Går man tillbaka till 40/50-talen såg branschens ägarstruktur annorlunda ut, fler destillerier var privatägda.
Destillatörerna sålde sin sprit till blenders eller IB:s via mäklare. G&M satt mitt på Speyside med alla dessa fabriker inpå knuten.
– I vissa fall hade destillerierna kontor ovanför vår affär på South Street så vi hade daglig kontakt. Vi var bara ännu en kund utöver blenders/mäklare, berättar Ewen.
Glen Grant har intill nyligen varit en del av G&M:s Distillery Label-serie som bygger på historiska kontrakt upprättade i en tid då destillerierna själva ägnade sig åt produktion och ville slippa sälj-jobbet.
Glenlivet, Longmorn och Strathisla är andra tidstypiska blending-malter som liksom Glen Grant tagit steget till att bli singelmalter. Kontrakt som idag sagts upp och förebådat omställningen till destillatör.
– Distillery Labels är både bra och dåliga. Det är ju destillerinamnet som syns, G&M står med små bokstäver. Intresserade köpare blir förvirrade, man frågar sig om G&M är ägare? Svaret är att vi bara köper spriten och lagrar den men inte äger stället. Samtidigt belyser etiketterna den väg vi vandrat i alla år. Ingen annan IB kan göra den här sortens produkter, säger Ewen stolt.

Hur jobbar man långsiktigt med fathanteringen? G&M har ju en oerhört komplex matris, i lagerhuset finns drygt hundra olika destillat!
Föst staget är att blicka bakåt, vad har gjorts tidigare. Sedan tittar man på försäljningssiffror för att spåra trender, vad funkar och var, ska man tappa mer av ett visst destillat.
Å andra sidan kan det vara stopp, att vissa destillerier begränsar allokeringen till G&M. Caol Ila är ett bra exempel på en uppåtgående whisky.
– När jag började här på 1990-talet fyllde vi 20-talet fat årligen. På den tiden var Islay-whisky inte särskilt populär. För några år sedan gjorde vi över hundra fat, säger Ewen.
På Islay jobbar G&M även med Bunnahabhain. Ardbeg försvann ur böckerna för 27 år sedan och Bowmore övergavs på 1970-talet. Detsamma gäller Laphroaig, Lagavulin och Port Ellen, och fastlandskändisar som Oban och Cragganmore.
När Diageo annonserade att de skulle göra Classic Malts drog sig G&M tillbaka för att istället fokusera på andra Diageo-malter. Blickar man bakåt på utgivningen har man historiskt satsat på Speyside-klassiker som Glen Grant, Glenlivet, Strathisla och Longmorn.
– Under senare år har vi lagt ner mer okända destillerier som Glen Elgin och Balmenach. Vi har inga 40/50-åringar just nu men de kommer i framtiden. Utbudet kommer att förändras, spredden vidgas men det tar tid. De fat vi la ner när jag började börjar bli klara först nu, konstaterar Ewen.
Det gäller förstås att välja destillat som klarar långlagring. Många Speysiders är lätta och delikata, mer lik den klassiska lowland-stilen.
– Glen Spey, Strathmill och Auchroisk funkar bäst efter 8-15 år lagrade på bourbon-ek eller refill sherry. Man vill inte ha kraftig ekkaraktär eller för mycket sherry, menar Ewen. De skulle inte klara 50 år på fat. Det krävs mer karaktär.
Mäktiga destillat som Mortlach spottar ut en klassisk 'meaty' sulfur-lik ny-whisky. Speyside har ett antal pannor med gammaldags kylanordning i form av 'worm tubs' där kopparreningen är rudimentär och skonar de tyngre oljorna i spriten.
Ewen nämner Glen Elgin, Speyburn och Craigellachie, sorter vars nykok har djup i karaktären. Stuart adderar Ledaig från Isle of Mull. Helt enkelt mer krävande destillat som sticker ut.
Varje spritsort bedöms individuellt och behandlas därefter. Varje år har man upprättat en tappningsplan där man parar ihop destillat och fat utifrån vad som redan ligger i lager.
Glen Grant är numera en lättviktig Speysider, före 1972 användes golvmältning så karaktären har förändrats men fortfarande tappas den på både sherry- och bourbon-fat.
Men för majoriteten Speyside-whiskies har man fått tänka om, berättar Stuart:
– Saker förändras, whisky kokas för ett ändamål. Destillerier som jobbar för blends har en viss stil som skall mötas. Styrkan med G&M:s portfölj är att vi gör dessa blending-komponenter tillgängliga för alla att testa.
Siktar man på långlagring måste destillatet ta större plats. Men framförallt handlar det om fatet i sig själv. Det får inte vara alltför aktivt, konstaterar Stuart:
– Oavsett destillat förlorar man whiskyn förr eller senare. Det handlar om hur vitalt fatet är. Egentligen kan man lagra vilken whisky som helst hur länge som helst. Majoriteten av våra gamla fat är sherry butts. Vi nyttjar den större volymen till att bromsa utvecklingen i fatet. Fördelen med stora fat är att det blir mer whisky att dricka upp i höga åldrar.

Den serie som varit med längst, Connoisseurs Choice, består av en massa smådelar i form av 50-talet begränsade utgåvor. De största utgåvorna involverar upp till 20 fat, de minsta är singel- eller dubbelfat.
Det beror på volymen, blir en utgåva populär skalar man upp den genom att addera fler fat i nästa vända.
Små batcher är mer känsliga för smakvariationer eftersom de individuella faten tar större plats. Stuart hänvisar till graderingssystemet där man utgår från den ursprungliga husstilen:
– Som tur är har destillerierna vi jobbar med strikta riktlinjer för spritkvaliteten. Föreskriver receptet fem 1st fill sherry hogsheads måste färgen vara likadan, vi vill inte ha skillnader i mognadsgrad. Vi fyller alltid 5-15 fat åt gången så spriten däri är exakt densamma men varje fat utvecklas alltid lite annorlunda. Det är därför vi ser till att faten håller högsta kvalitet från starten.
Samma regim gäller för 1st fill bourbon. Färgen ska vara homogen mellan faten. Om färgen avviker betyder det att fatet gjort något annorlunda och då används just detta fat till något annat.
Hur avgör man om ett fat ska sparas eller inte. När peakar ett visst destillat mognadsmässigt? Återigen kan man se på färgen hur långt mognadsprocessen kommit, förklarar Stuart.
– Har man tre fatprover. Ett mörkt, medelfärgat och ljust går det mörka och ljusa direkt till buteljering, mellanwhiskyn sparas eftersom den har potential att gå längre.
Förklaringen är att den mörka whiskyn är färdig, kanske på väg att bli överlagrad eftersom eken är pigg och ger ifrån sig mycket färg.
Den ljusa whisky kommer å andra sidan ur sliten ek och där hjälper inte fortsatt lagring, man förlorar bara dyrbar whisky (och tid) i takt med att vätskan dunstar bort.
– Inte alla fat har kapacitet att ta sig dit vi vill men vi gör alltid en bedömning avseende styrka och smak-attribut. Kommer det att bli bättre, eller sämre? I slutändan handlar det om en subjektiv åsikt. Men vi är ju tre i teamet och kan prata ihop oss. Inte bara en person dikterar allt, förklarar Stuart.
av Henric Aflodal 28 maj