Glen Scotia – Campbeltowns uthålliga hjärta

Campbeltown har alltid burit på en dubbel natur – både stolthet och sårbarhet. Här, längst ut på Kintyrehalvön, växte en gång ett helt whiskysamhälle fram, med trettio destillerier i drift och båtar som fraktade tunnor till Glasgow och världen. I dag finns bara tre kvar: Springbank, Glengyle och Glen Scotia. Men de tre räcker långt.

De senaste åren har intresset för regionen åter blommat. Nya projekt har planerats, gamla namn har väckts till liv och Campbeltown har återigen börjat tala med självförtroende. Men under 2025 har tempot mattats. Flera uppmärksammade nybyggen har lagts på is, och marknaden har blivit försiktigare.

– Det har varit ett år av förändring, säger Iain McAlister, Distillery Manager på Glen Scotia sedan 2008. Whiskyindustrin befinner sig i ett slags omställning. Det är inte en kris, men en korrigering. Många inser att världen ser annorlunda ut nu – med högre kostnader, osäkra tider och konsumenter som tänker efter innan de köper.
Han ser hur projekten runt om i staden speglar samma sak.

– Planer finns, men de är på paus, säger han. Flera av de nya initiativen i Campbeltown har stannat av – inte för att idéerna var dåliga, utan för att pengarna är svårare att få loss. Det handlar inte bara om byggkostnader, utan om investerarnas tålamod.

För Glen Scotia har de senaste tolv månaderna handlat om att justera stegen, inte stanna.

– Vi har installerat nya pannor och förberett för att kunna dubbla kapaciteten. Men när kostnaderna stack iväg lade vi expansionsplanen på hyllan. Det är lätt att bygga – svårare att driva ett destilleri hållbart, år efter år.
Han säger det med en ton som bara någon som varit med länge kan ha. Glen Scotia stängdes i mitten av 1980-talet, när överproduktionen slog ut en hel bransch. Iain drar själv parallellen:

– Det vi ser nu är inte som 80-talet, säger han bestämt. Då var det rena övermodet – man producerade mer än någon kunde sälja. I dag finns en helt annan medvetenhet. Vi har lärt oss tålamod.

Trots att han talar om försiktighet lyser engagemanget igenom.

– Whiskyindustrin är otroligt stark. Den är långsiktig av naturen. Det tar tolv, femton, tjugo år innan man ser frukten av det man gör i dag – så man måste kunna vänta.

En ny stjärna i sortimentet
Och väntan har lönat sig. Höstens stora lansering är Glen Scotia 12 Year Old, en buteljering som Iain beskriver som »det mest självklara tillskottet på länge«. Trots destilleriets långa historia har en tolvåring aldrig tidigare funnits i deras core range.

– Det låter konstigt, jag vet, säger han och skrattar. Men vi hade helt enkelt inte rätt lagerprofil. De första åren handlade allt om att bygga upp tillräckligt bra lager. Nu, efter nästan två decennier, kan vi äntligen buteljera en 12-åring som står på egna ben.

Whiskyn, som är buteljerad vid 46 procent och utan kylfiltrering, är tänkt att visa destilleriets karaktär i renaste form.

– Det här är Glen Scotia utan makeup. En rak och ärlig whisky som speglar vår stil – kustnära, fruktig, lätt oljig och med en diskret sälta. Han berättar att buteljeringen även fyller ett mellanrum i sortimentet:

– Vi har haft Double Cask, och vi har haft 15-åringen, men inget däremellan. Tolvåringen knyter ihop helheten. För många whiskyälskare är 12 år dessutom ett slags naturlig referenspunkt.

Myter, stenkors och portvin
I november lanseras även nästa del i serien Icons of Campbeltown, där regionens historia och mytologi får möta whiskyn. Årets utgåva heter The Wulver – den tredje delen i serien efter The Mermaid och The Dragon.

– Ikonerna hämtar inspiration från Campbeltown Cross, förklarar Iain. Det gamla stenkorset mitt i staden är fullt av symboler från den tidiga kristendomen – men också av sägner och varelser som människorna levde med i fantasin.

The Wulver är en sådan – halvt man, halvt varg. En väktare snarare än ett hot.
Whiskyn är tolv år gammal, orökt och avslutad på first fill Tawny Port hogsheads under nio månader. Den buteljeras vid 51,7 procent och beskrivs som både rik och balanserad.

– Portvinsfaten ger djup och värme – choklad, mörka bär och en sötma som bärs upp av destillatets sälta. Vi har hittat en balans mellan kraft och elegans. Han menar att Glen Scotias destillat alltid haft en särskild samklang med vinfat.

– Det ligger i vår historia. Campbeltown var en hamn – faten kom från Spanien och Portugal. Att arbeta med portvin och sherry känns därför naturligt. Det är en blinkning bakåt, men med modern precision.

Ett destilleri som hittat sin rytm
När Iain ser tillbaka på sina år vid pannorna beskriver han utvecklingen som en lång resa mot stabilitet.

– När jag började 2008 fanns det knappt någon plan alls. Vi hade blandade lager, gamla pannor, ojämn kvalitet. I dag vet vi exakt vad vi vill göra – och vad Glen Scotia står för. Han säger det utan att romantisera, men med ett lugn som bara kan komma av erfarenhet.

– Vi har gått igenom perioder av tystnad och av övermod. Nu handlar det om att hålla kursen. Vi vet att whiskyn talar bäst när man ger den tid.

Campbeltown må vara litet, men dess röst hörs långt. Och i den rösten – mellan havet och pannorna – bär Glen Scotia fortfarande regionens envisa hjärta.

Ett nytt kapitel
Kort efter att denna intervju gjordes kom beskedet att Iain McAlister lämnar Glen Scotia och Campbeltown efter arton år vid rodret. Tillsammans med sin fru flyttar han till Kina, där han ska ta sig an en ny roll inom sakeproduktion.
Det markerar slutet på en betydande era för Glen Scotia – men också början på ett nytt kapitel i Iains långa bana som whiskymakare.

av Henrik Madsen - Allt om whisky 14 december Foto: Glen Scotia Distillery