Energisk åldrad Littlemill: “Tropisk frukt möter fragrant japansk ek, såå vackert…”

33-åring från Skottlands äldsta destilleri

LITTLEMILL ÄR ETT minne blott. Destilleriet omvandlades till bostadskvarter 2005 efter att verksamheten legat nere sedan 1994.

Dessförinnan ett måste-stopp för mig när jag var i trakterna. Sovande eller dödförklarade destillerier är mumma för whiskyromantiker.

Man vilar i stillheten och drömmer sig bort till dagar då stället myllrade av liv och whisky gjordes. Allra helst med en skvätt av den utdöda whiskyn i fickpluntan.

Littlemill har i vår tid aldrig utlöst ovationer, förrän nu. Snarare tvärtom. När jag bläddrar i min bok om 100 maltdestillerier utgiven 2007 rankas stället sist av alla.

Det är den då embarmeliga 8-åringen (egentligen närmare 12 år), drabbad av dålig ek, som drar ner betyget. Godisstilen som var Littlemills grej ondgörs hårdhänt av bitter ek.

Många destillerier har hävdat att de är Skottlands äldsta. Framförallt Glenturret och Bowmore som stoltserar med årtalen 1775 och 1779, men deras licenshandlingar är från 1818 respektive 1816.

Glasgow University konstaterade 2008 att Bowmores stallkamrat Glengarioch var igång redan 1785 under namnet Meldrum Distillery.

Under mina Skottlandsresor på 1990-talet var vilande Littlemill odiskutabelt äldst i gemet. 1772 byggde ägaren Archibald Buchanan hus för excise-männen.

Alltså myndighetskontrollanterna som nogsamt registrerade varje gallon alkohol som tillverkades för att räkna ut hur mycket skatt som skulle betalas.

I praktiken betyder det att man redan gjorde whisky på Dunglass slottsbryggeri, som följde med när Archibald 1750 förvärvade Auichertorlie Estate från sin bror Andrew.

Archibald Buchanan köpte 1850 Auchentorlie av sin äldre bror Andrew och fick på köpet ett bryggeri. Som så småningom utökades med destillering. 1772 byggde man hus till 'excise officers' vilket betyder att här kokades whisky. Glasgows mest kända gata är uppkallad efter familjen. Buchanans var framgångrika affärsmän, fadern George försåg bryggerierna med malt och var högt uppsatt i handelskammaren. Här en vy från 1880-talet, då blended Scotch satte hela Skottland på kartan.

Ett år senare var pappren klara. 2 november 1773 utfärdas till "Robert Muir of Littlemiln den första licensen under kung George III:s regering för att sälja ale, öl och annan skattepliktig sprit."

På lagerhusets gavel målas årtalet 1772 stolt. I 220 år görs whisky här innan pannorna slutligen tystnar 1994.

Muir ersätts 1777 av John Clarke som arrendator. Han bygger några år senare bostäder till mannarna och 1792 står manager-huset klart.

1817 tar Matthew Clark över och 1823 flyttar Jane MacGregor in – Skottlands och hela världens första kvinnliga destillatör! Ägandet övergår 1840 till Hector Henderson från Campbeltown, som 1846 bygger Caol Ila på Islay.

1851 konstrueras skeppsvarvet, som folk i trakten förknippar platsen Littlemill med. Här byggs och repareras fartyg i 128 år tills 1979 då man stänger.

1929 stänger man ner och två år senare återstartas destilleriet av amerikanen Duncan Thomas, entreprenör och kemist. En man med nya idéer som påverkat utvecklingen av skotsk whiskyindustri mycket.

Det var han som introducerade en ny design av mältning i saladinbox, med två ventilationstorn och en ugn.

På 1950-talet gick han från trippel- till dubbeldestillering på Littlemill när en spektakulär hybridpanna installerades där svanhalsen byttes mot en kolonn placerad ovanpå pot-pannans kok-boll.

Duncan Thomas försåg sin 'straight-neck pot still' med perforerade plattor inuti tuben som stoppar upp och kyler alkoholångorna, ett effektivt sätt att åstadkomma reflux, alltså omkokning och rening.

Genom att variera antalet nedfällda plattor kan vikten och karaktären på destillatet ändras.

Poängen var att Thomas ville åstadkomma olika smakstilar på spriten att använda till blended whisky-produkter, berättar Michael Henry, dagens Master Blender:

– Littlemills 'new make' låg på 85% efter tre gånger i panna och var fruktigt och floralt till karaktären. Den nya kolonnhybriden landade på samma styrka och gjorde något liknande. Så förändringen var inte jättestor.

Littlemill sticker ut i Skottland. När andra destillerier gör en sorts maltwhisky kokar Thomas tre varianter i sin innovativa panna.

Först och främst en lättviktig traditonell lowland-whisky som liknar det tidigare trippeldestillatet. Men också två tyngre stilar. Torvrökta Dumbuck och fylliga Dunglass, med namn efter slottet i närheten.

Tillvägagångssättet var inte helt unikt. Kandensiska Hiram Walker gav 1955 Alistair Cunningham i uppdrag att konstruera en liknande hybrid-panna som kom att användas på Miltonduff, Glenburgie och Scapa.

Lomond-pannan (som den kallades) hade ett par sektioner av ställbara perforerade plattor i rätt korta stubbiga kolonnformade halsar där man kunde reglera refluxen och därmed tyngden på destillatet.

Duncan Thomas 'straight-neck stills' hade en smalare och högre kolonn med fast monterade plattor inuti, förklarar Michael Henry:

– Littlemills speciella pannor installerades 1965 i nybyggda Loch Lomond. I förstapannan fanns bara en platta men i spritpannan hela 17 stycken. Andrapannan hade också kylning i toppen för att ytterligare befordra reflux och omkokning.

Det var härifrån Loch Lomonds 45-åring kom 2008. En enastående whisky som föga förvånande har uppenbara likheter med Littlemills gamlingar.

Under Duncan Thomas regim görs Littlemill på vatten från Kilpatrick Hills (norr om Highland-gränsen). Torven tas från Stornoway på ön Lewis & Harris i Yttre Hebriderna. Kornet kommer från Perthshire.

När han slutligen lämnar över 1971 till amerikanska Barton Distilling som fortsätter att koka huvudstilen fram till nedstängningen 1984, men upphör med Dunglass och Dumbuck.

1989 startar Gibson International upp igen men stället tystnar ånyo 1992 när firman går i konkurs. När Glen Catrine tar över 1994 flyttas utrustningen till Loch Lomond (som man köpte 1986).

Året därpå K-märks byggnaderna. Samtidigt godkänns en plan att konvertera husen till bostäder. 1997 plockas utrustningen ner och Littlemill utbjuds till försäljning. En idé att starta ett levande whiskymuseum läggs fram, där man ska göra en halv miljon liter årligen, men skrinläggs.

I januari 2004 lyckas man äntligen avyttra delar av fastigheten. Newstead Properties vill bygga 61 lägenheter, inrymda i maltugn och mälteri.

Men 4 september ödeläggs destilleriet i en anlagd brand där tre ungdomar befinns skyldiga. Efterspelet blir stökigt.

Fastighetsägaren lovar att återställa husen men tar istället bort de två intakta ventilationstornen på ugnen. I maj 2006 rivs de sista resterna av Littlemill 234 år efter starten.

I slutändan blir det 24 lägenheter. Men av Skottlands äldsta destilleri finns inte mycket kvar. Förutom whiskyn förstås.

Men det skulle dröja innan vi fick smaka. 8-åringen fasades ut och blev 12 år i slutet av 00-talet innan utgivningen upphörde.

Tills 2014 då Loch Lomond fick ny ägare som återstartade dotterbolaget Littlemill Distillery Company. Med avsikten att förvalta kvarvarande fat. Och som man gör det.

Jag tar tillbaka allt jag sagt om Littlemills nesliga frånfälle. De åldringar vi smakat de senaste åren är fin whisky. Välkurerade fat som sparats i blender Michael Henrys trygga vård.

Nypremiären begicks redan 2015 med första utgåvan i Private Cellar-serien. Tredje releasen kom 2019.

En 29-åring kokad 1990, slutlagrad på sherryfat i ett försök att återskapa Duncan Thomas-stilen, berättar Michael Henry:

– Från 1950-talet och framåt mixade Littlemill sherryfat och hogsheads av bourbonek. Jag har återskapat den stilen genom att först flytta whiskyn till olorosofat och sedan avsluta med fransk ek. Från sherryfaten adderas blommighet och Limousin-eken ger krydda. Kombinationen imiterar effekten av refill sherry från förr.

För mig litegrann av déjà vu. Littlemill i normal ålder är ju lite av en godiswhisky. Den här gamlingen doftar sockervadd och skumgodis med kanderade nötter och krusbärskräm, ibland granskott.

Whiskyn smakar fruktsoda som spricker upp i en underbar citruston. En mix av kumquats och apelsin med umami-vibbar – frisk och fräsch. Gommen bärs framåt av ekkrydda hela vägen, basen är krämigt gräddig.

Lång marmeladig exit över pinjenötter som blir läderekig, fruktkräm rundar av med kanderade apelsinskal, värmande såklart.

De 29 åren balanseras imponerande av sherryn och de franska ekfaten, extremely well done Mr Henry! Inte ett dugg beskbruten, bara energi och kryddliv.

När Littlemill firade 250-årsjubileum år 2022 gav man ut en 45-åring från 1976, också slutlagrad på ett oloroso sherry hogshead-fat. Detta är en fascinerande gamling.

Sherryfatet binder ihop Littlemills tropiska frukt med de hotande ekbittra tonerna. Starkvinsfatet utjämnar, eller snarare fördjupar, och förfärdigar frukten.

Rund medelstor doft som är kakig och ricinoljig. Ovan hasselnöt och blommor. Emellanåt murken fet sherry, på djupet gammelestrar.

Lugn smakutveckling. Sandelträluftig start med småkakor och knäckflarn. Stillsam oloroso möter halvvägs fragrant hyacint. Mot slutet honung och tobaksblad inbäddad i fet ricinolja.

Lång kravlande eftersmak trippar fram på ekplanka och tropisk lemonad med torrare kryddpeppar allteftersom. Efteråt flämtar whiskyn av ek och honung.

Alla delar sitter där vid fatstyrka. Ändå behövs lite vatten för att fullända upplevelsen. Allting lättar en aning och blir luftigare, ekfluffiga tropiska estrar förundrar.

Doften tunnas ut något men är lika bra. Frukten skalas av och eken friläggs, gammelestrarna ökar.

I munnen fanér och längre fas av sötaktigt sandelträ. Halvvägs luftig tobak med lättare tropiska estrar.

Lång och mer lättsam final över fragrant ek och äppelkompott med kalvskinn samt exotisk nektar åt fino sherry-hållet. En sådan metamorfos!

Samlarflaska tyvärr. Få buteljer har öppnats vilket är sorgligt eftersom whiskyn bjuder på sagolik njutning.

Littlemill kultiverar en blommig ådra när den åldras. Detta ihop med en luftig ekeffekt lyfter utgåvorna.

Nu är vi tillbaka i nutid. En av de allra sista Littlemill-utgåvorna är här. Utgiven i serien Cask Reflections Collection. Där Michael Henry utforskar vad de sista dropparna Littlemill kan utföra i olika fatkonstellationer.

Första utgåvan i slutserien tappades 1990 på refillfat och har fått tillbringa de sista fyra månaderna på fat av japansk mizunara-ek.

En sällsynt ekart som tar lång tid på sig att växa. De flesta ekbestånd i öriket har gått åt så antalet träd är inte många.

Precis om med Littlemill är mizunara sällsynt, vilket stämmer till eftertanke, menar Michael Henry:

– Att jäkta fram en exceptionellt vällagrad whisky går inte, man måste ha tålamod.

Mizunara-ekstavar är tjocka och porösa vilket gör lagringen snabbare, man måste verkligen vara där hela tiden och bevaka förloppet, fortsätter han:

– Efter fyra månader och två veckor var whiskyn klar. Då hade jag fått fram de fragrant tonerna av sandelträ som kompletterar Littlemills fläderblommiga fruktighet utan att ta över.

33-åringen är en relik från en svunnen era. De speciella Littlemill-pannorna replikerades som sagt när Loch Lomond drog igång i mitten av 1960-talet i Alexandria, 1,3 mil norrut.

Åldringen bjuder på en kavalkad av tropiska frukter och gammelestrar. Men också energi, ekkrydda ger liv och beskan djup.

Ut kommer en gammaldags men sötaktigt godhjärtad 33-åring. Precis som för 29-åringen från samma år handlar det om mycket citrus.

Stor citrus-pushig arom som behöver vädras för att lugna ner sig. Mandelkubb och exotisk lemonad kryper fram under citrusen. I kanten kumquats, överallt blommig air, och på djupet anas gammelestrar.

Smaken går från skarp småcitrus med kanelpuder, över luftig muskotblomma och tyngre gammelestrar med honung, till mättade exotiska juicer och fragranta oljor.

Eviglång tropiskt vaggande ek-finish. Tät med peach melba och urgod mangonektar samt aloefragrant sandelträ – till slut tittar den japanska eken fram!

Tappningens nerv sätts av snärtande citrus som skapar kontraster och håller eken på lagom avstånd. Allt är tydligare vid 49,1% men whiskyn blir "förstås" godare, och bättre balanserad, vattnad.

En liten droppe framkallar en bouquet av angenäm ålderdom. Storleken är mindre med sötare citrusmarmelad vilket ger plats för mer blommiga flädertoner. Därunder smörig ek med fallfrukt runtom, överallt fragrant aloe.

Smaken är krämig och komplex med citronpaj och vaniljkräm. Halvvägs honungsdraperade mangochips. Mot slutet luftig ek a la kalvskinn och besk våt tobak.

Böljande eftersmak. Eksavande med sugande gammelestrar och mangochips/nektar. Kryddvärme förlänger.

En flaska att köpa, öppna och njuta av. Japan-eken ger whiskyn en fragrant dimension av begåvad lyx. Förstås en ynnest att få en så här ärlig och öppen gammelwhisky omaskad av starkvinsek.

Allt är frilagt i öppen dager med en twist av japansk ek som känns extra lyxig…

Littlemill 33 år 1990 49,1% | privatimport, 44 900 kr

94p Doft 22½/23, Smak 23/23½, Exit 23½/23½, Balans 23½/24 Utgiven av Loch Lomond i Cask Reflections Collection, den sista serien. Destillerad 1990 av Littlemill. Tappad på refill bourbon barrels. Slutlagrad i 4½ månader på fat av japansk mizinara-ek. Buteljerad 2024. Totalt 580 flaskor. Riktpris £3800 (ca 50 000 kr). En flaska är reserverad för Sverige, tas hem med privatimport via Systembolaget för 44 900 kr.

Littlemill 45 år 1976 41,8% (näthandlare)

93,5p Doft 23/22½, Smak 23½/24, Exit 23/23, Balans 23½/24 Utgiven av Loch Lomond år 2022 för att fira Littlemills 250-årsjubileum. Dubbeldestillerad 1976 i Duncan Thomas hybridpanna och tappad på refill-fat av amerikansk ek. Slutlagrad i 6 månader på 1st fill oloroso sherry hogsheadfat. Buteljerad före jul 2022, totalt 250 flaskor. Riktpris £9500.

Littlemill 29 år 1990 47,3% (slutsåld)

94p Doft 23, Smak 24, Exit 23, Balans 24 2019 års Private Cellar Release, tredje utgåvan i serien. Destillerad vid tre skilda tillfällen 1990, lagd på 7 refillfat av bourbontyp vid 'filling strength' 68,7%. Finishperiod på 1st fill oloroso sherry, därpå omflyttad till fransk limousin-ek. Totalt 600 flaskor. Riktpris £2750.

av Henrik Aflodal 10 juni