Den bortglömda epoken – Bunnahabhains rökförsök innan Mòine

Långt innan den rökiga Mòine blev en etablerad del av Bunnahabhains moderna portfölj fanns en kort, nästan bortglömd period då destilleriet återvände till sina egna rötter. Det var en tid då dåvarande master distiller Ian MacMillan försökte återskapa något som sedan länge försvunnit ur destilleriets identitet: en torvrökt Bunnahabhain, sådan den en gång var innan destilleriet övergav sina egna golvmältningar. Här följer berättelsen om åren då rökens återkomst tog form – i det tysta, långt innan allmänheten visste vad som pågick.

En idé som legat och pyrt

När Burn Stewart köpte Bunnahabhain i början av 2000-talet bar MacMillan på en tanke som följt honom sedan första dagen: att låta destilleriet återigen prova en torvrökt stil. Rök hade en gång funnits här, men sedan golvmältningen upphörde på 1960-talet hade man konsekvent köpt in orökt malt. Den rökfria identiteten hade blivit själva varumärket. Just därför var idén radikal.

För att ta första steget beställde MacMillan torvrökt malt från Port Ellen Maltings. Det dröjde inte länge innan han bad att få installera extra mäskkar, helt enkelt för att undvika att torvrök och den orökta standardmalten ens kom nära varandra. Han ville skapa Mòine, torven, utan att kompromissa med den pågående produktionen.

Återkomsten av rök

När de första destillaten rann genom pannorna beskrev han dem internt som "Bunnahabhain mòine". Fenolnivåerna låg i samma nivå som hos Lagavulin. Att det skulle bli en officiell produkt var dock aldrig självklart. Under det första decenniet användes det torvrökta destillatet i företagets egna blends i ung ålder, ofta redan vid tre år. Men steg för steg växte insikten om att man satt på något mer än bara ett komponentdestillat.

Den verkliga milstolpen kom när ett tiotal fat, lagrade uteslutande på bourbonfat, fick fortsätta sin resa i tysthet. Resultatet blev Ceóbanach, en buteljering som MacMillan själv beskrev som "så nära den historiska stilen jag någonsin kan komma". Han betonade att de äldre pannorna en gång gav en annan profil, mindre, mer koncentrerade, och därför fanns det ingen möjlighet till en exakt rekonstruktion. Men rökens återkomst var äkta.

Teknikens betydelse

Skillnaden mellan Bunnahabhains stora pannor och de betydligt mindre hos vissa av Islays mest rökintensiva destillerier är tydlig. Mindre pannor ger ett mer medicinskt uttryck, något som ofta förknippas med klassisk Islayrök. Hos Bunnahabhain gav den bredare kopparen en annan effekt: sötman var kvar även vid 35–40 ppm. Torven blev ett lager i stället för en mur.

Det var denna balans, torv ovanpå frukt, hav och malt, som definierade experimentfasen. En stil som var igenkännbar som Bunnahabhain även när destillatet hämtade sin ryggrad från den rökta malten.

Arvet efter experimenten

Att rökperioden blev så bortglömd beror delvis på att mycket av destillatet försvann in i blends. Det var först med Ceóbanach som allmänheten insåg vad som hade pågått. Men under alla år i experimentens skugga byggdes kunskaperna upp: hur pannorna hanterade torv, hur bourbonfaten formade resultatet, hur lagringstiden krävde tålamod för att ge en harmonisk stil.

När Mòine senare etablerades som en stående buteljering stod den på axlarna av just dessa försök. Det var här grunden lades för den moderna rökprofilen, inte som ett nytt kapitel, utan som en återupptäckt del av Bunnahabhains historia.

Ett avtryck av rök i en annars orökt värld

Rökexperimenten är i dag en parentes, men en viktig sådan. De berättar om ett destilleri som ville förstå sin egen historia och återknyta till något som fallit i glömska. När Bunnahabhain blev förknippat med rök igen var det inte genom ett marknadsdrag eller en plötslig helomvändning, utan genom en målmedveten teknisk process som pågick under lång tid.

Det är därför denna period förtjänar att minnas. Den lät den gamla torvtonen åter höras en stund och lade grunden till den rökprofil som i dag är en självklar del av Bunnahabhain.

Doft: Öppnar med tydlig torvrök, men i en mer nyanserad och elegant stil än många andra Islaywhiskys. Här finns drag av läder, tobak och en aning charkuterier, balanserat av ljus citrus, äpple och söt malt. En subtil havston – saltstänk och tång – ligger under ytan.

Smak: Krämig munkänsla med lager av rök, malt och frukt. Röken är sotig men samtidigt ren, vilket låter vanilj, honung och mandelträda fram. Ett inslag av lakritsrot och svartpeppar ger extra djup.

Eftersmak: Medellång till lång med torvrök, citruszest och en lätt sälta som dröjer sig kvar.

Bunnahabhain Mòine

Alkoholhalt: 46,3 %
Nr: 1010601
Volym: 70 cl
Pris: 439 kr

av Henric Madsen - Allt om whisky 18 november