Craigellachie 2009 — årets Speyside-whisky!

Craigellachie är ett av mina favoritdestillerier på Speyside. Inte bara för sin formidabla historia och avvikande smakflora utan för att whiskyns smutsiga oljighet är så svårbemästrad.

Den här sortens whisky, med en skitig persona, måste man vara insatt för att fullt ut uppskatta. För att lyckas hänge sig åt smakerna bör man så att säga vara intonerad på vad som komma skall.

Craigellachies speciella oljighet kommer av den oljeledade maltugnen på Glenesk-mälteriet. Kornet ansätts av sulfurföreningar. En karaktäristik som bevaras och förstärks genom processen.

Inte minst av den rudimentära kylningen av alkoholångorna i 'worm tubs'. De där kylkaren där lyne-armens avsmalnande kopparrör virder sig ner allt mindre dimensioner. Kopparreningen är halvtaskig, så oljigheten bevaras.

Tricket för att lyckas med tappningen är fatbehandlingen. Frukten brukar få hjälp att komma fram med sherryfat och den välbehövliga sötman får draghjälp av bourbonfat, medan sulfureffekten bevaras i slitna refillfat.

Det här vet Dewar-gruppens blender allt om. Men ändå får man inte till det alltid. Inte så här bra i alla fall.

Gordon & MacPhails 15-åriga version från 2009 kan vara den bästa Craigellachie jag fått. Fruktigare än husbuteljeringen utan att den egensinnigt skitiga sultfur-smutsen naggas i kanten.

Bouqueten är balanserad. I mitten kvistig fruktsoppa med övertoner av ryvita och äppelsavaräng i kanten, med lite torr tobak. En komplex kontext som känns genuint gammaldags, märkvärdigt glest utlagda aromer, vilket gör nosen väldigt cool.

I munnen äppelkompott följt av godis i stora lass med aspartam som hejar på. Allteftersom fetare och skitig. Den oljiga eftersmaken drivs av fruktsoppa. Det smakar maskinolja och sega råttor. Långvarig och härligt smaskig.

En klasswhisky ska kunna vattnas. Det går såklart bra här. Aromen blir sötare och större. Rosenair och geléfigurer med äppelmandelmassa i mitten och surkart i kanten, där sulfurstråk avslöjar destillatets identitet.

I käften savande estrar i mjukare fruktkola-stil som stöter på sotiga toner tidigare, mot slutet tyngre sulfur-oljig. Lika oljiga efterdyningar dirigerade av mandelmassa. Maskinolja och salpeter bäddas ner i rik fruktkaka.

Årets mest intressanta Speyside-whisky måhända? 2026 har knappt börjat men jag tror inte något kan bräcka den här flaskan!

Helt perfekt komponerad vid 'cask strength' där frukten bäddar in skitigheten så bra. Vattnad tar whiskyn ut svängarna mer med ännu mer maskinolja i eftersmaken.

Doften blir också lite smutsigare, fast jag föredrar den vid fatstyrka då frukten får mer utrymme.

Craigellachie är en eyeopener för den som tror att Speyside-whisky alltid ska vara snäll-däst och avmätt lagom. Här snackar vi skumpig offroad fast i Rolls Royce-utförande.

Craigellachie 15 år 2009 54,7% 1st fill bourbon 42067, 1795 kr

93/92,5p Doft 23/22½, Smak 23/23, Exit 23/23½, Balans 24/23½ Helt fat utgivet av Gordon & MacPhail i serien Connoisseurs Choice för svenska importören Symposion. Destillerad 24 november 2009 och tappad på 1st fill bourbon barrel nr 4874. Buteljerad 8 oktober 2025, efter nästan 16 år (minus sex veckor). 213 flaskor hamnar på hyllan i en handfull Systembolagsbutiker samt finns att beställa från webblagret.

LÄS MER: Sherrydopad Craigellachie som faktiskt funkar

av Henrik Aflodal - the Spirit news 23 januari