Campbeltowns envise överlevare Springbank

Från ursprungliga Springbank 100 proof till rökiga Longrow

Springbank 100 proof 57,1% 82155, 679 kr

SPRINGBANK är SKOTTLANDS mest ursprungliga destilleri. En anomali som egentligen borde ha gått under för länge sedan men seglivad håller sig kvar i livet.

Vem annars framhärdar i att göra allt själv här på bakgatorna i avkroken Campbeltown, från mältning och destillering till lagring och buteljering. Vem bemödar sig att göra tre singelmaltstilar i denna mödosamma anda, dessutom rätt tillkrånglat.

Följden blir att alltför lite sprit lagts ner i fat genom åren. Vilket såklart drabbat fansen. Ofta är enda sättet att få tag på en "reguljär" utgåva att resa ner till destilleriet och ställa sig i en ringlande kö.

Så ryckig och sporadisk har produktionen varit genom åren. Och kostsam förstås. Små volymer ger inte mycket pengar. I alla år har man fått kämpa med ekonomin för att hålla igång den arbetsintensiva golvmältningen, och buteljeringslinan. Och dessutom ha råd att köpa in råvaror.

Tills nyligen kontrollerades Springbank av grundarfamiljen, men när siste arvingen, Hedley Wright, gick bort övergick ägandet till en stiftelse som ägs av folket i Campbeltown.

Med dagens professionella management, som såklart också är delägare, har framtiden säkrast upp. Springbank har under många år varit synonymt med staden. Ortsborna känner stor stolthet över sitt destilleri och kommer aldrig låta det gå omkull.

Det är en vacker berättelse som förtjänar att höras. Låt oss börja från början, här är storyn om överlevaren Springbank…

Kontinuitet är ledordet på Springbank. I en bransch präglad av ständiga förändringar och företagsförvärv står detta destilleri som ett envist monument över tradition, familjeägande och hantverksmässig whisky.

Ägt av familjen Mitchell sedan dess tidigaste dagar är Springbank inte bara ett destilleri; det är den levande själen av Campbeltown, en stad som en gång hyllades som världens "whiskystad".

Den officiella historien börjar 1828 när William Reid tog ut en licens, men Springbanks sanna rötter går djupare, ner i de illegala destilleringspannor som en gång präglade Kintyrehalvön.

Tack vare detaljerade liggare från en lokal kopparslagare, Robert Armour, vet vi att han mellan 1811 och 1817 tillverkade över 400 små pannor åt lokala destillatörer. Efternamnen Reid och Mitchell förekommer ofta i hans räkenskaper, ett bevis på att familjerna finslipade sitt hantverk långt innan det blev lagligt.

Som för många, som övergick från den illegala handeln, blev William Reids lagliga satsning kortvarig. År 1837 sålde han destilleriet till sin svärfar John Mitchell.

Familjen Mitchell har stått vid rodret sedan dess, och företagsnamnet, J&A Mitchell, pryder fortfarande etiketten, en hyllning till John och hans son Alexander, som anslöt 1872.

1800-talet och det tidiga 1900-talet var en guldålder för Campbeltown. En snabb sjöförbindelse till Glasgow och en lokal kolfyndighet gjorde staden till Skottlands whiskyhuvudstad, med som mest 35 aktiva destillerier. Regionens stil var typiskt en medelfyllig dram med viss rökighet och oljig textur.

Men guldåldern skulle inte vara för evigt. 1920-talet innebar en katastrofal kollaps. En perfekt storm av faktorer. Som minskad efterfrågan på den tunga Campbeltown-stilen när Speyside vann i popularitet bland blenders. I kombination med att det lokala kolet tog slut.

Men framförallt drabbades hela industrin av den amerikanska förbudstiden. Överetablering gjorde att destillerierna stängde ett efter ett. På 1960-talet återstod endast Springbank och Glen Scotia.

Men inte ens Springbank var immunt mot marknadens nycker. Trots gott rykte tvingades man stänga sina portar 1979 under 'whisky loch'-eran då efterfrågan på whisky sjönk och lämnade stora lager osåld whisky i ladorna.

Springbank knogade förstås på och den egna maltwhiskyn under egen etikett så gott man kunde. Den första utgåvan av Longrow såg dagens ljus 1985.

Tystnaden varade fram till 1987, då destilleriet försiktigt återöppnades under ledning av Hedley Wright. Det var John Mitchells barnbarns barnbarn. som fattade det avgörande beslut som skulle säkra Springbanks framtid och cementera dess kultstatus.

Han bestämde sig för att sluta sälja whisky till blenders och istället helt fokusera på den växande singelmaltmarknaden. År 1992 tog han ytterligare ett radikalt steg och återöppnade destilleriets traditionella golvmälteri (som övergavs på 1960-talet).

Detta drag gjorde Springbank till det enda destilleriet i Skottland som utför varje enskilt steg i whiskytillverkningen på plats – från mältning av kornet till buteljering av den färdiga produkten. Det är en filosofi om självförsörjning som definierar destilleriet än idag.

Sedan återkomsten kör Springbank medvetet på bara en bråkdel av sin kapacitet och begränsar produktionen för att bibehålla kvalitet och exklusivitet. Man är och förblir en kultwhisky även om det gradvis förändras i takt med att ekonomin sakta stabiliseras och volymerna ökar.

Fast där och då gapade lagerhusen i det närmaste tomma. Svenska whiskyälskare får sägas ha bidragit till destilleriets överlevnad. Ständigt i skriande behov av pengar sålde Hedley Wright under 1990-talet whisky på rot till privatpersoner. Alltså samma metod som nystartade destillerier ägnar sig åt i väntan på att den egna produkten ska blir säljbar efter 5-6 års lagring.

Här görs tre distinkta singelmalter. I första hand originalet, lättrökta Springbank, kompletterat av kraftigt torvrökta Longrow sedan 1973 (då man hakade ett gryende intresse för rökwhisky). Och från 1997 trippeldestilleras också helt orökta Hazelburn.

Precis som med all annan whisky behöver man titta på metoderna för att förstå Springbanks storhet. Här görs ju allt som förr på ett ursprungligt sätt. Vilket går på tvärs med nutidens whiskymakarmetoder.

I den moderna skotska whiskyvärlden är effektivitet kung. Men här i Campbeltown verkar tiden gå i en annan takt. Varje steg i whiskytillverkningen görs för hand, på plats, med envist gammaldags utrustning – en gammal Boby-kvarn, ett öppet mäskkar i gjutjärn och jäskar av lärkträ.

Det är en filosofi om 100% självförsörjning som gör det möjligt att skapa tre djupt olika singelmalter från en enda pannuppsättning.

Jag har varit på destilleriet oräkneliga gånger. Och eftersom "inget" ändras blir receptet på sätt och vis tidlöst. Min ciceron och guide bland pannor och fat var mångårige chefen Frank McHardy.

Han var på Springbank i början av sin karriär 1977 innan han 1986 flyttade till Bushmills på Nordirland. För att komma tillbaka 1996 som produktionsdirektör, och slutligen dra sig tillbaka för ungefär 10 år sedan.

Resan börjar i destilleriets eget golvmälteri, som återöppnades 1992. Detta drag gjorde Springbank till det enda destilleriet i Skottland som producerar 100% av sitt eget maltbehov, påpekade Frank McHardy stolt när vi sågs senast:

– Det betyder att vi är självförsörjande. Vi tar in kornet, vi mältar det, vi destillerar och lagrar det, för att slutligen buteljera det, allt på en och samma plats. Vi behöver inte vara beroende av någon annan.

Denna kontroll gör att man in-house kan skapa distinkta röknivåer för varje stil. För Hazelburn torkas malten enbart med varmluft.

För Springbank användes fortfarande lokal torv från Kintyre på 1960-talet som grävdes fram bortom militärflygplatsen på våren och lades på tork över sommaren.

Problemet idag är att torvtäkterna i stadens närhet är uttömda efter haussen i början av 1900-talet. Det som finns kvar är de undre mer jordliknande skikten som inte ger rätt kvalitet åt röken. Så idag används Highland-torv från mossar utanför Aberdeen samt Inverness.

Springbank-stilens korn röks i ugnen i sex timmar till ett fenolvärde på 12-15 ppm, följt av en torkperiod med varmluft på ett dygn. För femton år sedan låg man högre, upp mot 20 ppm, och stundtals även lägre, ner åt 8 ppm.

För den kraftigt rökiga Longrow röks kornet över torv i hela 48 timmar och når då 50-55 ppm, följt av 58 timmars torkning med varmluft. Men röknivåerna var högre förr då fenolvärdet snittade på 60 ppm. I starten på 1970-talet togs även torven från Speyside-täkten utanför Tomintoul.

Efter malning mäskas malten i det gamla gjutjärnskärlet innan den resulterande vörten skickas för en exceptionellt lång jäsning – ofta över 100 timmar – i de traditionella jäskaren av trä. Denna långsamma process utvecklar ett rikt spektrum av fruktiga estrar, vilket skapar en komplex bas för destillering.

Springbanks pannrum är unikt, med en direkteldad wash-panna och två spritpannor, varav mittenpannan är ansluten till en gammaldags 'worm tub'-kondensor, förklarar Frank McHardy:

– Ta bort direktverkande eld och whiskyn blir en annan. Du går miste om maillard-reaktionen när jästrester bränner fast i bottnen, en sorts karamellisering som följer med hela vägen. Det är dyrt men det är vad Springbank handlar om…

De tre pannorna möjliggör tre olika destilleringsmetoder. Mest rättfram är Hazelburn där man trippeldestillerar och får fram en delikat och fruktig nysprit med en relativ hög styrka på 74–76 %. Men inte så hög som Auchentoshan utanför Glasgow där hjärtat ligger kring 80%, eller Bushmills på Nordirland som överskrider 85%.

Longrow är dess raka motsats. Den genomgår en enkel dubbeldestillering. Första körningen sker i den direkteldade wash-pannan, och den andra i spritpannan som är ansluten till 'worm tub'-karet. Denna kombination ger en tung, oljig och robust rökig nysprit, som samlas upp vid en lägre styrka på 68%.

Springbank utför den mest komplicerade rutinen och destilleras 2,5 gånger. Så här går det till: Ur förstadestilleringen i wash-pannan klipper man bort det alkoholstarka 'huvudet' som sparas. Resten går vidare till den andra pannan.

Hela andrakörningen töms i feints-tanken där också ändarna från föregående spritdestillering samlas upp. Tredjepannan laddas till 80% av sprit från feints-tanken och återstående 20% är huvudet från förstadestilleringen.

Sistapannan spottar ut en komplex 'new make' på 71-72% som är lätt rökig och oljig med framträdande fruktighet ihop med fragranta toner. Eftersom en del av spriten har destillerats två gånger och andra delar i praktiken tre gånger, pratar man om "2,5-gångers destillering".

När Frank McHardy kom in i bilden i mitten av 1990-talet var det faten som var det stora problemet:

– På den gamla goda tiden köpte man inte mycket fat. Det saknades ju pengar. Så faten var trötta och overksamma. Jag fick kasta ut det mesta och tappa om whiskyn på nyare ekfat.

McHardy formulerade den 'wood policy' destilleriet fortfarande följer. Mest bourbon barrels förstås men också sherry-tunnor (som var hans favoritfat). En viktig komponent är refillfat (som fortfarande har kraft i sig).

I tillägg används romfat, som ärvs av systerbolaget Cadenhead, som är whisky- och romhandlare med lager i Campbeltown. Och självklart allehanda vinfat.

I början av 00-talet gjorde man som mest 170 000 liter om året, vilket är en bra bit från taket på 750 000 liter. Men produceras mer sprit måste försäljningen öka också, vilket förstås skulle pressa priserna på flaskorna.

Små mängder och höga priser är helt enkelt den säkra vägen framåt. En strategi som krävdes för att sysselsätta 37 anställda på den tiden.

Det blir sakta bättre. Idag har volymerna mer än dubblats. Under 2024 gjorde man närmare halvmiljonen liter. 80% utgörs av Springbank och resten fördelas lika mellan Longrow och Hazelburn. Med andra ord är och förblir Springbank en kultwhisky.

Spridda skurar släpps och plockas upp av hängivna fans. Efterfrågan är bottenlös. Haussen kring Campbeltown-destilleriet är lika makalös som den är outröttlig ihållande.

Man kan ju fråga sig om volymerna någonsin kommer att skruvas upp? Kanske inte. Nu när destilleriet är community-ägt försvinner incitamentet att växa och öka profiten. Det räcker att befolkningen kan livnära sig och få en utkomst från whiskymakandet.

Melodin är lagom mycket whisky som är efterfrågad för sin kvalitet men också dyr att tillverka. Det är värden som aldrig kommer att bli omoderna. Det som är få förunnat, vill många komma åt. Köerna lär ringla långa framöver också.

För den här sparsamheten är djupt rotad i destilleriets DNA. 1970 släppte Mitchells en 50-åring destillerad 1919 i 24 exemplar. 2021 klubbades en av flaskorna för 1,7 miljoner kronor på auktion. Dessförinnan hade en flaska köpts in Springbanks importör Symposion som 1995 sålde dyrgripen till hotell Dannegården i Trelleborg för 125 000 kr – då världens dyraste whisky!

1 Till Norden kommer Springbank-whiskyn stötvis, och nu är det dags för höstens stora släpp. En kvartett landar i Sverige i dagarna.

Vad händer om man skördar whiskyn efter halva tiden – 5 år istället för gängse 10 år? Och dessutom låter buteljera den vid 100 proof, den klassiska navy-styrkan 57,1%.

Alltså den alkoholhalt som krävdes för att krut indränkt i alkohol skulle gå att antända. Ett sätt för brittiska flottan att kontrollera att den rom som förvarades nära krutet under däck inte späddes med vatten (av törstiga romtjuvar).

Springbank som ungdjur fungerar förvånansvärt bra. Tack vare styrkan förstås som koncentrerar smakerna. Fruktstudsig och pigg, frukten överskuggar malt- och röktonerna, pådrivande estrar gör det gott.

Det doftar förstås ungkola, men behagfullt dämpad i sur maltstil med tystlåtna rökfragment. Centralt sötgräsiga toner av florsocker och syltlök.

Det smakar gräddkola och fruktkola, med sprudlande fortsättning i citruslemonad, och mot slutet gräsig blomsteräng. En smutt frukt/godis-smak som sakta klingar av i ett långt, gungande avslut över nektar och äppelmust, där en fin blommighet växer till underifrån.

Vatten vrider om balanserna i nosen som blir mycket bättre. Tänk ungkola doppad i sura vinteräpplen med rök-sober air av brända mandlar och torkade äppelringar.

I munnen saftig äppellemonad med torvrök under. Halvvägs mandelkubb som möts av en citrusvass sluttamp ovanpå ekplank.

Långsam halvtorr eftersmak, böljande citrussyrlig med söta torvrökslingor på dammig ek-botten.

Käften är riktigt avancerad. På samma gång saftigt syrlig fast ändå återhållet kakig med ånyo skarpare citrusexit – en torrare mer vuxen utgång.

100 proof är whisky som den kom förr, i original direkt ur kaggen på by-puben med vatten vid sidan om.

Vi snackar ung och vital fruktdriven whisky. Rasande god att dricka. Ett fräscht alternativ till all långlagrad Scotch vi dricker nuförtiden.

Springbank 100 proof 57,1% 82155, 679 kr

90p​ Doft 20/22, Smak 22/23, Avslut 22/22, Balans 22/23 Gjord på rökmalt med fenolhalt på 12-15 ppm. Destillerad 2,5 gånger 2020 och buteljerad 2025 efter 5 års lagring på uteslutande bourbonfat. 1110 flaskor får ett webbsläpp 23 oktober 2025.

2 Som en händelse kommer vanliga 10-åringen i samma webbsläpp. Klassikern som fångar destillatets själ. En uppenbarelse som anno 2025 kommer ut så här:

Whiskyn sprider en krämig doft av skumgodis och mandelspån omkring sig. Mitt i sega råttor och gammalt läder. Ibland distingerad torvrök, bedagat äpplig.

Det smakar gräsig malt med påfyllnad av rika tropiska estrar med flagad mandel, som mot slutet saktas ned av täta eksjok. Lång eftersmak av torkad frukt a la korinter och smågodis. I basen sävlig trög ek. Whiskyn flämtar efteråt av fenoliga äppelchips.

10-åringen visar destillatets fruktiga ansikte. Whiskyn flödar av rika estrar i närapå skrytig stil med karaktärsskapande ekdrivor i fonden som resulterar i den rätt trögrörliga finishen. Lite vatten får fart på whiskyn.

Doften spricker upp och blir sötare och mer särpräglat rökfärgad: Aromen antar en närmast mousserande skepnad med pärlande äppel-MER och fruktsoda i mitten, plus cuba cola-stänk (från torvröken). Klockren Campbeltown-fräsch stil.

Lugn smakutveckling där estrarna fångas in av röktoner. Whiskyn startar maltigt gräsig, strax försiktigt lemonad-trippande med lätta läderskyar. Mot slutet fruktprunkande nektar som omsveps av torvrök.

Långsam, eftertänksam utgång som är smutt fruktsmutsig – torvröksnärjd nektar! Precis som en 10-årig Springbank ska vara, en aptitlig bagatell för alla att gilla.

Springbank 10 år 46% 42007, 739 kr

90p​ Doft 21½/22½, Smak 23/22½, Avslut 22½/23, Balans 22/23 Gjord på rökmalt med fenolhalt på 12-15 ppm. Destillerad 2,5 gånger 2015 och buteljerad 2025 efter 10 års lagring på 60% bourbonfat, 40% sherryfat. 450 flaskor får ett webbsläpp 23 oktober 2025.

3 21-åriga Springbank är en klassiker som omtalas i historieböckerna med stora ord. Det var den whisky fansen helst ville ha när det begav sig under sent 1990-tal. Men ryckig produktion på grund av dålig ekonomi gjorde att lagret sinade.

Våren 2005 dök de "sista" 54 flaskorna upp på Systembolaget och försvann i ett nafs. Nästa chans kom drygt 10 år senare och kring 2017/18 har utgivningen stabiliserats med doser på några tusen flaskor globalt varje år.

Årets upplaga är en chokladig sak där sherryn gått och gömt sig. Aromen är medelstor och känns gammal. Det luktar commandaria-starkvin med inpass av stilton-ost och emellanåt murken ek. Sherryn håller sig på djupet där ålderansatt Tulo-mintighet livar upp.

Det smakar likördränkt sockerkaka, med chokladmuffins och karamell-malt efterhand, som tar på praliner och commandaria mot slutet. Lång kladdkakerefräng puttrar fram på söt malt med malmsey-madeira som utsmyckning. Efteråt pustar whiskyn av skånsk äppelkaka.

Sherry-temat utvecklas med lite vatten i glaset. Aromen blir friskare sherry-aktig med saftigare starkvinsgung och fanér-känsla. I mitten sötare fruktsoppa, i kanten mäskiga malttoner.

Smaken bjuder på savande sherry och nektar, snyggt balanserad av kittlande fanér under. Halvvägs chokladpralin med blommig överbyggnad. Mot slutet tillochmed olorosostänk.

Lång och sävlig epilog som är tydligt ekstram. Nektar och torkad frukt umgås med smörig ek, och allra längst bort: luftig tobak.

Det här är mycket bättre. Vattendroppen gör smaken sherry-savande med snygg fanérfragrant backdrop. Man får en ekstramare 21-åring med frukten intakt. En lättgången gammal whisky som är riktigt publikfriande.

Springbank 21 år 46% 42009, 679 kr

89,5p​ Doft 22/22, Smak 22/22½, Avslut 22/22½, Balans 22/22½ Gjord på rökmalt med fenolhalt på 12-15 ppm. Destillerad 2,5 gånger 2004 och buteljerad 2025 efter 21 års lagring på 65% portvinsfat, 25% bourbonfat, 5% sherryfat, 5% romfat. 60 flaskor får ett webbsläpp 23 oktober 2025.

4 Longrow är Campbeltowns rökwhisky, uppfunnen i början av 1970-talet. Kokad två gånger i Springbank-pannorna på rejält torvrökt maltkorn. Som förfärdigas i egen ugn med Highland-torv.

Det säger sig självt att det inte kan bli Islay-stil av whiskyn, även om klimatet här på insidan av Mull of Kintyre liknar det mer utsatta läget ett par mil västerut på Islay.

Min personliga invändning genom åren är att Longrow inte riktigt blommar ut med sin torvrök. Men jag har nu vant mig och börjat förstå att destillatet vill något annat.

Det handlar istället om hur expressivt uttrycket är, hur mycket whiskyn vill. För Longrow har såklart sin egen oefterhärmliga stil. Så här smakar helt enkelt en Campbeltown-rökare som klivit ur garderoben och lämnat stadens dolt skitiga uttryck bakom sig.

Longrow i sina bästa stunder ska vara söt och delvis svälja de bolmande fenolerna. Med det sagt slår denna version rekord i sötma.

En tät sötlodande bouquet sitter stadigt i glaset. Fruktsoda översköljs av vingummin. Mitt i mjölkchoklad och crème brûlée. Runtom söt piprök med sulfurstänk i kanten. Helt enkelt übersmarrigt – en sådan överraskning.

I munnen varvas tobak och piprök med savaräng. Halvvägs torvröksvängd honungspastill. Mot slutet luftigt sandelträ och melonångor av vattenpipa.

Eftersmaken håller på länge och är mer rökstånkande. Sötma från melon och äppeldryck landar i vaniljkräm med cigarrslingor.

Ja vad säger man: Det doftar godisbutik och smakar dessertrök. Självklart stånkar det vaniljkaramelliga efterspelet av rök.

Det intressanta är att whiskyn plötsligt får Islay-referenser vattnad. Bouqueten blir mer Islay-expressiv och torvrökdoftande. En komplex väv av söta cigarrslingor toppat med torra torvrökspuffar och honung/vingummin i mitten, samt Pommac-glimtar perifert.

Smaken är lång och smarrigt sötrökig, härligt honungsmastig med Pommac och fruktsoda en bit in och en forcering av torvrök mot slutet där ekluftigt sandelträ bjuder upp till fajt. Efterdyningarna blir torrare och lite kärvare. Torvrök umgås med gräddkola, tanniner stöts mot sur piprök. Allt landar i honungsvaniljig cigarrökighet.

Det är fascinerande att se hur smaken förvandlas, fortfarande lika sötmastig men med tydligt pådrag av torvrök. Som Longrow-skeptiker gillar jag den överdrivna attityden. Mer av allt funkar, prova!

Longrow Peated 46% 42025, 679 kr

91,5p​ Doft 22½/23, Smak 23/23, Avslut 22½/22½, Balans 23/23 Gjord på kraftigt torvrökt malt med fenolhalt på 50-55 ppm. Destillerad dubbla gånger och buteljerad 2025 efter lagring på mestadels bourbonfat samt även sherryfat. 600 flaskor står på hyllan i ett femtontal Systembolagsbutiker från 24 oktober 2025 och kan beställas från webblagret.

av Henrik Aflodal - the Spirit news 22 oktober