Cadenhead’s Skottlands äldsta ’independent bottler’
"I huvudet på en mästerbuteljerare"
Cadenhead är Skottlands äldsta 'independent bottler'. Whiskyn härifrån är speciell på ett sätt som skiljer ut sig. Det är aldrig helt perfekt, här finns tillkortakommanden och brister. Men på något sätt lyckas man alltid frammana ett eget uttryck ur varje destillat som sticker ut och rätt ofta får en att haja till och undra hur det är möjligt? Henrik Aflodal smakar på märklig maltwhisky och en udda bourbon.
CADENHEADS SÄTT att arbeta är unikt i whiskybranschen. Deras inställning till "oberoende buteljering" är alltjämt traditionell, vilket gör att företaget sticker ut på dagens arena av mindre, mer progressiva buteljerare.
För whiskyälskare signalerar en Cadenhead-etikett kvalitet, och en viss oförutsägbarhet. Men hur bestämmer denna legendariska 'independent bottler' (IB) vilka fat som ska buteljeras, och framför allt, när de ska tas?
Filosofin som vägleder varje beslut är egentligen ganska enkel: Är smaken bra ger man ut fatet! I botten finns ett enormt och ständigt växande bibliotek av whisky och rom.
Med tusentals fat som bidar sin tid lagerhusen har teamet ett minst sagt avundsvärt smakutbud att arbeta med, förklarar Mark Watt, tidigare VD och blender för Cadenhead:
– Vi börjar alltid med det gamla talesättet: Det är insidan som räknas, och det är helt sant för oss.
Men att nå dit är en detaljerad process. Cadenhead äger fat från ett stort antal destillerier i Skottland och utomlands:
– Grunden är att se till att vi har ett djupt och varierat utbud av åldrar, fattyper och stilar. Detta urval är avgörande, inte bara för dagens lanseringar, utan för vad vi kommer att buteljera om tio, tjugo eller trettio år.
Med ett så vidlyftigt lager är det en konst att veta när perfekta ögonblicket att buteljera ett fat uppstår. Beslutet kräver tålamod och en förmåga att motstå kommersiella påtryckningar. En lyx som Cadenhead håller högt.
– Ärligt talat är det extremt svårt att bedöma när en whisky når sin peak. Ofta vet man det med säkerhet först efter att det har hänt, medger Mark Watt. Men vi har ett dedikerat team med årtionden av erfarenhet som fattar dessa beslut.
Det avgörande är att gänget i Campbeltown inte känner någon press att buteljera något bara för att tjäna pengar, fortsätter Mark Watt:
– Den friheten låter oss vara trogna vår filosofi; vi fokuserar på kvaliteten i det vi buteljerar, aldrig kvantiteten. Vi släpper en whisky först när vi verkligen anser att den är redo, oavsett ålder eller ursprung.
Detta engagemang leder till en enkel men kraftfull ledstjärna – Smaken är Kung. I en bransch som ibland styrs av trender och hype, fokuserar Cadenhead alltjämt på själva vätskan:
– Vi låter oss inte distraheras av åldersbeteckningar eller om ett destilleri är på modet för tillfället. Vi buteljerar vad vi vill, när vi vill, och det beslutet baseras alltid på smaken.
Det är enkelt att buteljera en attraktiv whisky från ett välkänt och berömt destilleri, men Cadenhead sätter en enorm stolthet i att hitta de där dolda pärlorna från mindre kända producenter.
– Det kräver tålamod, kunskap och en hel del hårt arbete från hela teamet, från inköp och omtappning på andra fat till det slutgiltiga urvalsbeslutet.
Hela denna filosofi är grundad i en djup känsla av plats. Som en del av J & A Mitchell & Co Ltd-familjen, som även äger Springbank och Glengyle, är Cadenhead djupt rotat i sin hemstad.
– Vi buteljerar alla våra produkter lokalt, här i Campbeltown, och vi skulle inte vilja ha det på något annat sätt, konstaterar Mark Watt stolt.
Hit till Sverige kommer whisky ur Original Collection. Enstaka destillerier hämtade ur fåtalet eller enstaka utvalda fat i lagerhuset i Campbeltown.
Målet är inte att till varje pris spegla destilleri-identiteten. Det handlar som alltid med Cadenhead om att skörda fat som nått sin peak. Ett utforskande som kan ta en nästan var som helst.
Att Cadenhead är traditionella kan utläsas av namnet Glenallachie-Glenlivet, som man fortfarande kallar Aberlour-destilleriet.
Allt går tillbaka till 1880 då Glenlivets arvtagare John Gordon Smith tröttnade på att ambitiösa destillerier sålde sin whisky som "Glenlivet" utan att ens ligga i närheten av dalgången.
En rättsprocess inleddes som slutade med en uppgörelse utanför domstolen. Underligt nog fick övriga destillerier fortsätta använda Glenlivet men i förbindelse med sitt eget namn.
1 Glenallachie som gjort sig ett namn som sherry-pava klarar sig galant utan sherrypålägg. Här dragen ur bourbonfat efter 10 år.
En charmig och självklart Glenallachie, omaskerad men ändå omgjord av fatet. Ungdomlig arom förstås, och ekfragrant smak med bra sötma och kärnhusbeska i djupet.
Here goes: Aromen är fräscht ung med mild gräsig/höig air och sockrig äppellemonad i mitten, därunder parfym-stick.
I munnen maltsöt, fragrant start och äppellemonad. Halvvägs mer parfymig med furuplank och lagerbladsbeska på djupet. Lowkey parfymig finish med lite skitig äppelkaka och kanelstick.
Den karaktärsfulla smaken överraskar, men så har också destillatet mycket att säga. En kul whisky att dricka.
Cadenhead som förr om åren regelmässigt lät buteljera vid fatstyrka har blivit mer tillmötesgående och ger ut en hel del whisky vid 46%. Dessutom har man blivit mer liberala och frångått principen att fullagra whisky i originalfatet.
Det var ju ägaren Hedley Wright som på 1990-talet så upplyst klagade på trenden som sattes av Glenmorangie med 'wood finish'-programmet, där whisky slutlagrades i fat som tidigare innehållit sherry, port eller madiera.
Den whiskyn var förstås bra men när andra destillerier följde efter och bytte behållare menade Wright att det berodde på de inte kokade tillräckligt bra sprit.
Glen Elgin startade under whiskyboomen 1898, som ju följdes av whiskykraschen året därpå.
Stället fick alltså en tuff start och gjordes mindre än planerat och fick räddas av lokala affärsmän redan efter ett halvår. För att visa trovärdighet och få kunder döptes företaget till Glen Elgin-Glenlivet Distillery Company.
2 Glen Elgin rankas av Diageos blender-kollektiv som 'top-class' och är en whisky som sätter färg på en rad Scotch-märken.
Den här 12-åringen har bytt riktning i sin smakprofil efter drygt ett års slutlagring i palo cortado sherryfat.
Det aromtäta Glen Elgin-destillatet balanseras fint av eken som luftar sötman och gör smakupplevelsen elegantare än man är van vid från detta viljestarka destilleri.
Tappningen bjuder på en udda och intressant bouquet som är liten och osar av bubbelgum och radiator med äppligt schampo under.
I munnen bjuds på honungskaka och fanér följt av päronmarmelad och fluffigt sandelträ.
Lång jämn eftersmak med torr ek överallt. Det smakar mandelkaka och fragrant sandelträ. Efteråt ekon av äppelskal.
En härligt torr, avskalad Glen Elgin där aromerna kommer samman med en droppe vatten. Mer frukt i nosen som luftas av bubbelgum.
Smaken blir fetare och snäppet stramare med en långsammare eftersmak av äppel-MER, fruktkaka och aromatiskt sandelträ. Värd att söka upp. Glen Elgin är ett fantasirikt destillat.
3 Glengarioch gör ett lite struligt destillat som behöver tid på sig fatet för att hitta hem. Det vet förstås Cadenhead så efter sju år lagring tappades whiskyn om till ett fino sherryfat som bedömdes vara färdigt fyra år senare som 11-åring.
Det här är blindtestets mest överraskande historia. Vad sägs om att smutta på en cigarrlåda full av dominikanska Davidoff-garrar?
Det är vad man får hela vägen. Provocerande endimensionellt men oj så gott det är!
Whiskyn doftar ölig malt dränkt i sockervadd/florsocker vilket resulterar i sockerdricka. Aromen har höig omkrets med torr tobak i kanterna.
Det smakar alltså tobak och cigarrlåda genomgående. Efter en maltsöt, höig start djupnar smaken i trocadero.
Eftersmaken är lågmäld och långvarig. Bärande är otänd dominikansk cigarr, som tar på en lätt blommig air.
Vattnad väntar nya överraskningar. Doften blir luftigt lättare med fruktig tobak ovanpå ölmalten.
Käften hostar vidare med cigarrlådan in i en blommig, tobaksluftig finish med söt tjärpastill-vibbar. Helt galet, måste upplevas.
4 Nästa whisky är också udda på ett intressant sätt. Det "soprena" Auchroisk-destillatet är tacksamt att klä upp med ek. Efter en årslång dragning i manzanilla-fat uppstår en besynnerlig effekt hos denna 14-åring.
En rikt maltig, honungsorienterad arom med toppnoter av rostad kastanj väcker intresse. Smaken är savande sötaktigt ren till en början, med honung och malt, men görs torrare halvvägs av balsaträ, och blir jordigt gödsel-smutsig mot slutet.
Eftersmaken är lång och lätt, som sig bör med detta lättviktiga destillat. Malthonung trippar fram på jordig bas av rostade kastanjer. Efteråt ekon av karamelliserade äpplen.
Med andra ord en whisky full av överraskningar. Auchroisk som jag aldrig sett den förut, vilken märklig upplevelse?
Cadenheads 'sample room' eller 'blending lab' som man kallar det. Olikt de stora koncernerna som har fat utspridda över hela Skottland, tar det bara några timmar att få fram fatprover från lagerhuset i stan.
Isle of Mulls destilleri har anor från 1790-talet då redaren John Sinclair började koka sprit i Tobermory. Stället stängdes 1930 av Distillers Company men fick en ny chans 1972 då ett privat konsortium rustade stället under namnet Ledaig.
En jättesatsning med årskapacitet på 3,6 miljoner liter som fallerade 1978. Efter 1993 har det varit mer stabilt, med Burn Stewart (Distell) som ägare.
5 Den rökfria varianten går under namnet Tobermory, och rökwhiskyn kallas Ledaig. Den här 14-åring som legat på bourbonfat i hela sitt liv är en läckert tämjd Ledaig, verkligen sötrökromantik hela vägen.
Översvallande maltsjungande bouquet med paranötiga torvröktoner i mitten och mjuk pepparkaka i kulisserna.
Smaken är 7up-fruktig i början innan rökmalt och kolanöt tar över. Halvvägs översköljs gommen av söt torvrök och rökt sandelträ. Sent skrider trocadero och rökelse in.
Lång citruskola-finish med pådrivande torvrök och mer luftig tobaksrök. Efteråt smörig kolaair och fanér-liknande BBQ.
Det här är den bästa rök jag fått från Isle of Mull på ett bra tag. Jag gillar den citrusfruktig basen i munnen med torvrök och kolasmaker.
Röken är mer varierad än man är van vid. Cadenhead har lyckats få till en träaromatisk dimension som gör exemplaret unikt. Ett litet rökunderverk från Mull.
Gammalt är inte alltid gott. Men denna 28-åriga Burnside är det verkligen. Destillerad 1996 på Balvenie Distillery på Speyside och "kontaminerad" av några droppar Glenfiddich innan försäljningen till Cadenhead.
Destilleriet själv ger helst inte ut whiskyn i så här hög ålder. Spriten brukar duka under dessförinnan, till skillnad från Glenfiddich som klarar halvsekel-lång lagring.
6 Whiskyn har på typiskt Cadenhead-manér lotsats fram i ett refillfat till höga höjder. Det luktar brända mandlar och ljunghonung med en air av after shave. Aromen är elegant skiktad med lager av äppelmos och korinter centralt.
Smaken av honung blandat med shortbread, är kakigt delikat. Krämig torkad frukt åt aprikos-hållet fyller på innan torr knäckebrödsek ger sig till känna och vänder ekipaget in i en lugn, lowkey eftersmak av honung och tobak där mineraler kittlar.
Det finns inget att anmärka på trots åldern. Whiskyn rör sig med integrerade, täta smaker. Ekväven lyfter fram Balvenie-frukten fint.
Utgåvan har en honungs- och vaniljkakig still som är väldigt lyckad. Allting är perfekt utlagt vid 46%. Åldern är aldrig störande.
Lite vatten får munnen att resa sig med mentoligt fullkorn och krydda som gör eftersmaken säregen. Honungspastill och mineraler trimmas av kryddpeppar.
Helt enkelt en suverän gammelversion av en ikoniskt destilleri till ett lagom pris!
Cadenhead började redan vid millenniumskiftet att leta efter whisky utomlands. På menyn då fanns Lammerlaw från Nya Zealand som varvades med bourbon från Kentuckys Heaven Hill. I närtid har man gjort fat från svenska Mackmyra.
Cadenheads Enigma-serie är whisky som av olika orsaker inte passar in i andra serier. Ibland får man inte berätta vad det är, eller så är utfallet bara udda smakmässigt.
Det gör varje Enigma-utgåva extra spännande att prova. Som den här 21-åringen kokad 2003 av ett destilleri i Tennessee.
På den tiden fanns Jack Daniel och George Dickel att välja emellan vilket naturligtvis gör den här whiskeyn unik.
7 På pappret en urgammal amerikan, som ju vanligtvis konsumeras 4-6 år gammal. Men här görs inte whiskeyn bitter av eken. Visserligen förtär den frukten men ökar på sötman.
Aromen är provokativt oamerikansk, efter alla år i Campbeltown månntro. Sur doft av fruktkompott på havtorn med marsipan under och våt tobak/murken ek på djupet.
I munnen säregen smak av havtornsorbet. Halvvägs läder och knäck, mot slutet anrikas smörig marsipan. Nektarlik peach melba i vaniljfet finish där marsipanspåret tilltar i styrka.
Vilken weird lukt av murken havtornskompott!? Som ju kommer igen i smaken där eken dämpar och får whiskyn att tjockna. Tunga söta ektoner i eftersmaken med dominant marsipan.
En udda havtornsmättad whiskey. Egentligen typisk för Cadenhead, och särskilt passande i Enigma-serien där man som sagt placerar udda uttryck. En experimentell jänkare som maltwhiskynördar kommer att gå igång på.
Glenallachie-Glenlivet 10 år 2014 46% | 41926, 875 kr
90p Doft 21½, Smak 23, Exit 22½, Balans 23 Utgiven av Wm Cadenhead i serien Original Collection. Destillerad 2014 av Glenallachie och tappad på bourbonfat samt buteljerad efter 10 år i februari 2025. 48 flaskor kom till Sverige i april 2025. Någon enstaka finns kvar att beställa på Systembolaget.
Glen Elgin-Glenlivet 12 år 2012 46% | 41967, 756 kr
89/90,5p Doft 21½/22, Smak 23/22½, Exit 22/23, Balans 22½/23 Utgiven av Wm Cadenhead i serien Original Collection. Destillerad 2012 av Glen Elgin och tappad på bourbonfat. Omtappad till palo cortado sherry-fat 2023 för ytterligare ett års slutlagring, buteljerad 2024. 72 flaskor får ett webbsläpp 21 augusti.
Glen Garioch 11 år 2013 46% | 41953, 756 kr
89/90,5p Doft 21½/22, Smak 23/22½, Exit 22/23, Balans 22½/23 Utgiven av Wm Cadenhead i serien Original Collection. Destillerad 2013 av Glengarioch och tappad på bourbonfat. 2020 tappades hälften om till fino sherry-fat för ytterligare fyra års slutlagring, buteljerad 2024. 72 flaskor får ett webbsläpp 21 augusti.
Auchroisk 14 år 2010 46% | 41965, 799 kr
92p Doft 22½, Smak 23, Exit 23, Balans 23½ Utgiven av Wm Cadenhead i serien Original Collection. Destillerad 2010 av Auchroisk och tappad på bourbonfat. Omtappad till manzanilla sherry-fat 2023 för ytterligare ett års slutlagring, buteljerad 2024. 90 flaskor får ett webbsläpp 21 augusti.
Ledaig 14 år 2010 46% | 41925, 1229 kr
93,5p Doft 23½, Smak 23½, Exit 23, Balans 23½ Utgiven av Wm Cadenhead i serien Original Collection. Destillerad 2010 av Tobermory och tappad på bourbonfat samt buteljerad efter 14 år i februari 2025. 48 flaskor kom till Sverige i april 2025. Någon enstaka finns kvar att beställa på Systembolaget.
Burnside 28 år 1996 46% | 41964, 2595 kr
92,5/91p Doft 23/22, Smak 23/22½, Exit 23/23, Balans 23½/23 Utgiven av Wm Cadenhead i serien Original Collection. Destillerad 1996 av Balvenie och blandad med en skvätt Glenfiddich som förhindrar att någon säljer whiskyn som singelmalt underdestilleri-namnet. Lagrad på bourbonfat i 28 år innan buteljering skedde 2024 under namnet Burnside. 48 flaskor får ett webbsläpp 21 augusti.
Enigma 21 år 2003 Tennessee Bourbon 41,5% | 41968, 1998 kr
90p Doft 23, Smak 22½, Exit 22, Balans 22½ Utgiven av Wm Cadenhead i Enigma-serien. Destillerad 2003 av icke namngivet destilleri i Tennessee och tappad på barrels av nya amerikansk ek. Buteljerad efter 21 års lagring år 2024. 36 flaskor får ett webbsläpp 21 augusti.
av Henrik Aflodal - the Spirit News 20 augusti