Bunnahabhain – Innan röken blev självklar
I ett nummer där Islay står i centrum, ön där rök, hav och historia ständigt flätas samman, finns det också berättelser som länge legat i skugga. Långt innan den rökiga Mòine blev en självklar del av Bunnahabhain moderna identitet pågick ett lågmält experiment i destilleriets hjärta.
Under tidigt 2000-tal återvände man till torven, inte som ett marknadsprojekt utan som ett tekniskt och historiskt utforskande lett av destillerichefen själv. Resultatet blev en serie destillat som i dag utgör en nästan bortglömd men avgörande epok i Bunnahabhains historia – och en påminnelse om att Islays rökiga berättelse rymmer fler nyanser än de mest välkända.
En idé som gick mot strömmen När Bunnahabhain i början av 2000-talet hamnade under Burn Stewarts paraply bar dåvarande master distiller Ian MacMillan på en tanke som följt honom länge. Destilleriet hade en gång producerat torvrökt whisky, men sedan de egna golvmältningarna upphörde på 1960-talet hade all malt varit orökt. Den rena, milda stilen hade blivit ett signum – och just därför var idén att återinföra rök både känslig och radikal.
MacMillans ambition var inte att förändra destilleriets identitet, utan att förstå den. För att undvika varje risk för kontaminering beställdes torvrökt malt från Port Ellen Maltings, och separata mäskkar installerades. Rök skulle hanteras som ett parallellt spår, aldrig som ett hot mot den ordinarie produktionen.
När rök mötte stora kopparpannor De första destillaten som rann ur pannorna benämndes internt som »Bunnahabhain Mòine«. Fenolnivåerna låg i nivå med dem hos Lagavulin Distillery, men stilen var ett annan. Bunnahabhains stora, breda pannor gav ett destillat där sötma, frukt och havstoner fortsatte att bära även vid 35–40 ppm. Torven blev ett lager snarare än ett dominerande block.
Under de första åren användes den rökiga spriten huvudsakligen i bolagets blends, ofta vid låg ålder. Men parallellt lades ett mindre antal fat åt sidan, uteslutande bourbonfat, för att få utvecklas i stillhet. Det var här experimentet tog en annan riktning.
Ceóbanach – ett eko av det förflutna När dessa fat till slut fick tala för sig själva resulterade det i buteljeringen Ceóbanach. MacMillan beskrev den som det närmaste han kunde komma destilleriets historiska rökiga stil. Han var samtidigt tydlig med begränsningarna: de äldre pannorna hade varit mindre och gett ett mer koncentrerat destillat, vilket gjorde en exakt rekonstruktion omöjlig. Ambitionen var inte att återskapa, utan att tolka.
Ceóbanach blev den första offentliga signalen om vad som pågått bakom kulisserna. För många framstod den som ett avsteg; i efterhand är det tydligt att den snarare var en brygga mellan då och nu.
Kunskap som blev fundament Att denna period länge förblev okänd beror till stor del på att majoriteten av destillatet aldrig buteljerades som single malt. Men i skuggan av dessa försök byggdes en djup förståelse upp: hur Bunnahabhains pannor hanterar torv, hur bourbonfat rundar av röken över tid, och hur tålamod är avgörande för att behålla destilleriets egen karaktär.
När Mòine senare etablerades som en återkommande del av sortimentet vilade den på just dessa erfarenheter. Rökprofilen framstod inte som ett nytt kapitel, utan som en återupptäckt del av destilleriets historia.
En Islay-berättelse i det tysta I en tid när Islay ofta reduceras till kraftfull rök och tydliga ytterligheter visar Bunnahabhains experimentperiod på en annan sida av ön. Här var rök inte ett självändamål utan ett medel för att förstå sammanhang, teknik och arv. Det är en berättelse som passar väl in i Islay-temat, inte som det mest högljudda kapitlet, utan som ett av de mest eftertänksamma.
av Henric Madsen - Allt om whisky 26 mars Foto: Bunnahabhain Distillery