Bruichladdich, »Crippe« och motvilja mot whisky

För många whiskyintresserade i Sverige är Crippe ett välbekant ansikte. Han dyker upp på mässor runt om i landet, på färjorna över haven och i provningslokaler där samtalet alltid får ta plats. Alltid med ett leende, alltid med den tartanmönstrade flat capen stadigt på huvudet och alltid med en kärlek till whiskyn.

Christian »Crippe« Greus hade inga planer på att bli en del av whiskyvärlden. När han första gången satte sin fot på Islay var det motvilligt, nästan av en slump. Ändå är det där, innanför de turkosa grindarna vid Bruichladdich Distillery, som en lång relation tar sin början. En relation som kommit att handla mindre om flaskor och mer om platsen, människorna och sammanhangen. Inför destilleriets 25-årsjubileum efter återöppningen är han i dag en av de som drivit på för att berättelsen också ska få ta fysisk form i Sverige.

En resa utan förväntningar

När Crippe reste till Skottland 2007 var whisky inget intresse. Snarare tvärtom.

– Jag tyckte inte om whisky. Jag tog det inte ens till munnen, säger han utan omskrivningar. Resan var en vänskaplig kompromiss, där han följde med, läste kartan och lät andra styra rutten. De körde långt, såg mycket och passerade destillerier han mest kände igen som namn.

När de väl hamnade på Islay var det fortfarande utan mål. Men de turkosa grindarna dök upp gång på gång längs vägen, tills han till slut tröttnade.

– Nu får du vända om bilen. Jag ska gå in genom de där turkosa grindarna.

Han visste inte ens vad som fanns där inne. Ändå hände något redan när han klev in på gårdsplanen.– Det var som att kliva in i ett ljudisolerat rum. Allting bara stannade.

Ett långsamt uppvaknande

Rundturen i destilleriet gjorde inget större intryck i sig. Som han själv uttrycker det: pannor är pannor. Men människan som höll i visningen gav platsen liv. Berättelserna om människorna, om historien och om varför saker gjordes på ett visst sätt fastnade, även om detaljerna kring utrustning och process passerade honom förbi.Provningen däremot blev brutal.

– Det var ju inte gott. Inte någonstans.Han tackade nej, tog ändå ett glas av ren uppfostran och ångrade sig direkt. När han spontant uttryckte sitt missnöje högt i butiken blev det tyst runtomkring. Men guiden backade inte. I stället frågade hon vad han faktiskt tyckte om, lyssnade och började leta sig fram bland flaskorna. Det tog tid. Mycket tid.

– Fem och en halv timme senare gick vi ut genom grindarna igen.
Först mot slutet hände något.– Plötsligt förstod jag vad hon menade. Jag kände fatet, rökigheten, rundheten.

Whiskyn som fick honom att stanna upp var en tidig buteljering av Octomore.– Då tändes lampan. Folk tittade på mig som att jag var dum i huvudet, men där och då fattade jag.

Plötsligt förstod jag vad hon menade. Jag kände fatet, rökigheten, rundheten.

Förälskelsen fördjupas

Efter resan förändrades relationen till whisky långsamt. Inte genom ett plötsligt samlarintresse, utan genom nyfikenhet. Han började stanna längre vid montrar, ställa fler frågor, vilja förstå snarare än bedöma. Islay blev ett återkommande resmål, ofta i samband med festivalveckan. Bruichladdich blev en självklar hållpunkt.

– Varje gång man går in där känns det som att komma hem, säger han, och återkommer flera gånger till just den känslan. Inte som nostalgi, utan som igenkänning.

Parallellt fortsatte han sitt yrkesliv vid sidan av whiskyn, men intresset tog allt större plats på fritiden. När Bruichladdich började synas i Sverige genom mässor och provningar reagerade han på hur ovanligt det var. Destilleriet var inte känt för att delta brett i sådana sammanhang, vilket gjorde honom nyfiken. Han började själv läsa på, söka information och förstå hur importen fungerade, vilka som stod bakom och hur strukturen såg ut. Det var i det sammanhanget han på allvar satte sig in i rollen som Nigab hade i att representera destilleriet i Sverige.

Vägen in blev, som så ofta, informell. Ett samtal, ett möte, en förfrågan om att hjälpa till i en monter. Därifrån växte engagemanget snabbt. Inte för att han sökte en position, utan för att han såg saker som kunde göras bättre.

Provningar som möten, inte föreläsningar

Crippes sätt att arbeta med whisky utgår från en tydlig övertygelse: provningar ska inte handla om att förmedla facit. För honom är de i första hand sociala rum, platser där människor möts kring ett bord och låter smaker bli startpunkten för samtal snarare än slutsatser.

– Det handlar inte om att dricka sprit, säger han. Det handlar om upplevelsen, om diskussionen runt bordet.Det är också därför han har ett delat förhållande till poäng, medaljer och fasta hierarkier. Han ifrågasätter inte att de finns, men deras betydelse.

– 97 poäng för vem? För din smakpalett. För mig kan det vara något helt annat.

I stället vill han att provningar ska fungera som öppna rum där ovana röster får ta plats, där man får säga emot, där osäkerhet är tillåten och där auktoritet inte sitter i titlar utan i nyfikenhet.

Den inställningen har också förändrat hans egen relation till whiskyn över tid. Ju fler provningar han lett och deltagit i, desto mindre har fokus legat på mängd.

– Jag dricker mindre och mindre, säger han. Men jag smakar och upplever mycket mer.

För Crippe är det kanske den största vinsten av alla: att whiskyn inte försvinner i bedömningar och jämförelser, utan fortsätter att vara en anledning att stanna upp, lyssna och prata vidare.

25 år sedan Bruichladdichs återöppning

När Crippe började lyfta frågan om 2026 och 25 år sedan Bruichladdichs återöppning möttes han till en början av ett påtagligt lugn. Det fanns ingen uttalad motvilja, snarare en frånvaro av brådska.

– Jag fick ganska liten respons. Till slut tänkte jag: skiter de i det, då kör jag själv.

Det beslutet blev startpunkten för ett jubileumsår som därefter vuxit steg för steg. Det som först var en egen idé har i dag blivit ett gemensamt projekt, där destilleriet valt att kliva in fullt ut och där ambitionen inte handlar om att fira med buller och bång, utan om att skapa sammanhang som bär över tid. Planerna sträcker sig över stora delar av året.

Jubileumsprovningar som tar sin början i september och som medvetet ges utrymme för fördjupning snarare än tempo. En whiskyweekend på Häringe Slott i november, med ett begränsat antal platser och ett upplägg där helheten är viktigare än mängden whisky, men någon brist på whisky kommer det inte att vara.

– Det kommer finnas whisky att prova som annars inte finns tillgänglig i Sverige, säger Crippe. Det handlar om buteljeringar som normalt bara möter besökare på plats på Islay, om äldre flaskor och om whisky som sällan lämnar destilleriets lager.

För Crippe är jubileet inte ett tillfälle att summera eller slå sig för bröstet. Det är en möjlighet att öppna dörrar.

– Bruichladdich är inte ett destilleri som ropar högst, men det stannar kvar.

Och när han själv försöker förklara varför han lagt så mycket tid och energi på detta lilla destilleri på Islay återvänder han, ännu en gång, till samma utgångspunkt som allt började i. Känslan från första gången han klev in genom de turkosa grindarna.

– Det går egentligen inte att förklara. Man måste uppleva det.

av Henric Madsen - Allt om whisky 3 april. Foto: Christian Greus & Bruichladdich Distillery