30 års whiskymakande på Isle of Arran – hurrah!

Från en enkel idé till klirret av glas med guldskimrande whisky. Berättelsen om Arrans återkomst handlar om öns karga skönhet och den beslutsamhet som ledde fram till att whisky ånyo började kokas efter 160 års torka. Här är Henrik Aflodals kärleksfulla hyllning till öwhiskyn.

ARRAN HAR DE bästa förutsättningarna för whiskymakande. Bönderna på den södra delen av ön utvann mycket korn ur bördiga jordar, och när husbehovsbränning och gårdsdestillerier i praktiken förbjöds i slutet av 1700-talet gick de helt enkelt under jorden. Efterfrågan på smuggelwhisky ökade trots allt, och Arran hade utmärkta förbindelser med Glasgow.

Så många som 50 illegala pannor puttrade på ön. När lagen ändrades togs öns enda licens ut i Lagg 1825, men destilleriet övergavs 1837. I över ett och ett halvt sekel saknade ön i Firth of Clyde en laglig whisky. Men whiskymakandet låg bara och slumrade, väntade på rätt händer för att kunna återuppstå.

In träder Harold Currie, en erfaren veteran i whiskyvärlden, tidigare VD för Chivas Bros som hade navigerat i komplexiteten kring sammanslagningen med Pernod-Ricard.

Som nybliven pensionär förde ödet – eller kanske öns egen längtan – honom samman med David Hutchison, en arkitekt från Glasgow med sin släkt i Arran's Whiting Bay.

Hutchison besatt inte bara den tekniska förmågan att förverkliga visionen för ett nytt destilleri utan bar också öns arv i blodet. 1991 etablerade denna otippade men perfekt matchande duo Isle of Arran Distillers. Och historien kan börja…

Jakten på den idealiska platsen blev avgörande. Själva terroiren på Arran, ofta kallad "Skottland i miniatyr" med sina Highland-toppar och dalar i norr som kontrasterar mot de Lowland-aktiga gröna bördiga markerna i söder, utlovar en särpräglad spritkaraktär.

Viktigare var förstås att hitta en pålitlig vattenkälla av exceptionell kvalitet. Efter noggrant övervägande framstod det klara, rena vattnet i Lochranza, längst norrut på ön, som det självklara valet, och potentiella platser som Blackwaterfoot, Whiting Bay, Corrie och Sannox lämnades därhän.

De första planerna, som presenterades för kommunfullmäktige i november 1991, möttes av en våg av motstånd. Invånarna i Lochranza uttryckte farhågor om förorening och att lugnet i byn skulle störas.

Men genom öppen dialog, en gnutta övertalningsförmåga och en tydlig demonstration av destilleriets potentiella fördelar för hela ön, mildrades oron. Arran-borna insåg vilka ekonomiska fördelar ett fungerande destilleri kunde bidra med.

De ekonomiska realiteterna kring byggandet av ett helt nytt destilleri i Skottland blev snart uppenbara. Den initiala uppskattningen på 1,5 miljoner pund steg snabbt till 2,5 miljoner, vilket krävde ett kreativt tillvägagångssätt för kapitalanskaffning.

1993 lanserade företaget ett innovativt obligationssystem för 450 pund. Den som trodde på projektet och var villig att riskera sina pengar fick efter fem år sex flaskor blended whisky, och efter ytterligare tre år sex flaskor Arran Single Malt.

Hösten 1994 stod dessa obligationer för anmärkningsvärda 60% av startkapitalet. Curries omfattande kontaktnätverk stärkte finanserna ytterligare och lockade större investerare att satsa.

Mer pengar tjänades på att sälja whiskyfat till privatpersoner, men systemet stoppades när man upptäckte att även om pengarna bidrog till positivt kassaflöde, skulle det leda till att destilleriet inte ägde en betydande del av sitt eget fatlager – ett problem när man försöker bygga ett varumärke.

Första spadtaget togs 1994. Men naturen har sin egen tidtabell. Byggarbetet som inleddes 16 december kom till ett oväntat, om än tillfälligt, stopp när ett majestätiskt kungsörnspar upptäcktes häcka i närheten.

Respekten för dessa magnifika varelser prioriterades, och byggandet återupptogs först när de hade bott in sig. Kungsörn är trots allt en skyddad art. Slutligen, i juni 1995, stod destilleriet där färdigställt.

Den officiella invigningen i augusti var en minnesvärd händelse, där Harold Currie talade till en fängslad publik som inte sett ett destilleri invigas på årtionden. Som en välsignelse från själva ön hedrade örnarna evenemanget med en överflygning, ett potentiellt omen om lycka.

Uppdraget att kurera den nya spriten gick till Gordon Mitchell, Arrans första destillerichef. Hans erfarenhet, förfinad vid destillerierna Lochside och Cooley, visade sig ovärderlig när han noggrant utformade karaktären på Arrans 'new make' under intoneringsperioden. Den allra första spriten rann från pannan kl 14:29 den 29 juni 1995.

I över ett decennium vårdade Mitchell Arran-spriten, säkerställde att löftena till obligationsinnehavarna uppfylldes och vågade sig till och med på experimentella spritkok. 2004 provades urtima kornsorten bere och samma år sattes den första rökmäsken på Arran.

Destilleriet blomstrade och lockade besökare. 9 augusti 1997 välkomnades allmänheten i och med den storslagna invigningen av besökscentret. Självaste drottning Elizabeth togs emot av Gordon Mitchell:

– Som en symbolisk gest för öns återupplivade whiskyarv skänkte vi drottningen två fat till hennes prinsar William och Harry. Tunnorna slumrar alltjämt i lagerhus 1.

Invigningen var en stjärnspäckad tillställning som paraderade skotske filmstjärnan Ewan McGregor, berömde whiskyförfattaren Michael Jackson och Takeshi Taketsuru, adoptivson till den japanske whisky-legenden Masataka Taketsuru.

Många år senare, 2014 och 2015, tilldelades besökscentret priset "Distillery Visitor Experience of the Year".

Efter tre års väntan pluggades det första Arran-fatet ur 25 juli 1998 av återvändande fatägare Ewan McGregor. Detta var den första lagliga hutten Arran-sprit på 160 år. Stjärnans tunna bidar fortfarande sin tid bredvid prinsarnas båda fat.

1998 lanserades också den första officiella utgåvan, en 3-årig singelmalt. The Arran Malt dök upp här i Sverige i början av 00-talet som 5-åring. Lagrad på mestadels återanvända sherryfat.

"Ett hederligt dagsverke av en ungdomlig maltwhisky," konstaterade jag då. Den späda åldern avslöjades av malt-mäsk-toner i nosen. Ändå imponerande god balans. Jag spekulerar i att "Arran likt tunna Glenfiddich kan bli riktigt vass i högre åldrar – det finns energi i potten här!"

Som beskyddare av World Burns Federation år 2001 tog man fram Robert Burns blended whisky, och en singelmalt som jag naturligtvis provade när det begav sig. Frågan var om Arran utan sherryfat skulle visa sig vara en jäst-mäskig ungdomsfälla?

Inte alls. Visserligen enkel smak men god, och eftersmaken var spännande med karaktär. Jag tjusas av den oskuldsfulla rena ungdomen som kontrast till den sherryfatsdiktade standardvarianten, och noterar:

"Det är vitalt och modigt att visa upp sig själv i all nakenhet, en asketisk puritanism som attraherar. En Luthersk späkarwhisky jag går igång på."

I början av 2000-talet visade också Arran prov på innovativa sidor. Destilleriet började experimentera med spännande slutlagringar och lånade in fat som innehållit Calvados, Cognac, Marsala, portvin plus mycket annat.

Den första officiella 10-åringen lanserades våren 2006. Buteljerad vid 46 % och icke-kylfiltrerad är utgåvan än idag destilleriets flaggskepp. Fast tappningen har förstås genomgått en hel del förändringar genom åren.

Det här var elddopet, skulle förväntningarna infrias – har Arran det som krävs för att bli en världsmalt, likt sina föregångare som varit i farten i hundratals år?

Premiärutgåvan imponerade på mig. En högpresterande fullvuxen standard-whisky. Nosen var väl samlad, tät struktur med god citrusfrukt centralt, malt-hö-krydda runtom. Gommen var storslagen och utmanande, tumultartat upplopp av exotisk frukt, fast euforin avbröts av en beskbruten jobbig finish:

"Det är något elakt hos spriten som inte kommit till ro. Kanske ytterligare två år kan lösa upp spänningarna och förlösa destillatets kemi?"

Flera år senare kom också en 12-åring, fast med rätt mycket sherryfat i sig, vilket såklart förvandlade ankan till ståtlig svan:

"Finishen är riktigt fräck, kittlande syra ovanpå oloroso-matta, med vatten attackerande frukt och fet sherry med bärande ekbeska. En karaktärsfull sherrydram med rejält tryck i svängarna, imponerande gung."

12-åringen blev tyvärr en kortvarig historia. Säg det nystartade destilleri som inte har det tufft ekonomiskt. Grundaren Harold Currie tvingades bort redan 2003. Först efter 2010 stabiliserades affärerna, i takt med att destilleriet började rulla ut 'age statement'-whisky.

12-åringen sålde väldigt bra varpå lagren snabbt sinade. Fortfarande nu på 2020-talet har man svårt att leverera volymer av åldersbestämd whisky. Istället har Arran de senaste åren gjort "comeback" med 7-åriga slutlagringar på vinfat.

Tillbaka till 10-åringen. Dagens version är såklart bedårande bra. Utgåvan flödar av orchard-frukt, alltså bedagad fallfrukt insvept i en sorts oljig, maltig honungston.

Resultatet är något som liknar äppelkaka. En följdriktig utveckling för den skotska nywhiskyn som på hemmaplan kallades "Calvados of the North" i början av sin karriär.

Citronaccenten från destillatet förstärks dessutom i bourbonfaten som utgör två tredjedelar av blandningen. Den sturiga spritbeskan har slipats bort genom att resterande tredjedel slutlagrats på sherryfat en tid.

Ett nytt kapitel inleds 2007 med ankomsten av James MacTaggart som destillerichef, efterträdare till Gordon Mitchell. Bakom sig hade MacTaggart tre decennier på Bowmore.

I Lochranza anammar han full kontroll över hela kedjan och väljer med stor nogrannhet ut kvalitetsfat att tappa whiskyn på. Han genomlyser allt och fastställer strikta specifikationer för mältningen av kornet vid Glen Esk Maltings.

Islay-destillatören inser potentialen för en annorlunda stil och initierar också användningen av rökkorn, med fenolinnehåll på 20 ppm och 50 ppm. En vision som förverkligas 2010 med lanseringen av Machrie Moor, Arrans första rökiga uttryck.

– Detta var det första försöket med produktion av rökig whisky och födde idén om den framtida produktionen på Lagg Distillery i söder, kommenterar James MacTaggart.

I augusti 2010 når Arran ytterligare en milstolpe när man presenterar sin första 14-åriga whisky.

– För att fira seglade vi ett fat uppför floden Clyde och transporterade det från Broomielaw till West End med häst och vagn. En underbar milstolpe och ett minne att vårda.

14 år är en udda siffra, mest känd som Obans optimala ålder. Och kanske är det just här Arran borde landa sitt destillat. Min första sipp på 14-åringen golvade mig. Såklart hämtad uteslutande ur bourbonek utan tillstymmelse till sherry i sig.

Kantigheten i första 10-åringen är väck, kanske fick jag rätt till slut, fast det krävdes ytterligare fyra år för att uppnå verklig storhet? 14-åringen var en riktig karlakarlsmalt. Vi snackar malt och bråkig krydda i käften, med söt frukt som bakgrundssorl.

Allvaret förstärktes av skitig "rök" i eftersmaken: "Jag sa ju att Arran hade potential, talangen har vuxit i kostymen och blivit ett fullblodsproffs!"

Nu inleds Arran första guldålder med 12/14-årig maltwhisky som tar andan ur whiskycommunityn. Eran kröns i februari 2016 av Arrans första ordinarie 18-åriga whisky.

– Detta var ett mycket viktigt ögonblick för oss och innebar att vi verkligen hade etablerat oss i en ny kategori med äldre whisky, konstaterar James MacTaggart.

Jag minns hur releasen ruskade om mig – plötsligt är "ny-whiskyn" Arran 18 år! Gamlingen badades för säkerhets skull i sherryfat vilket gav whiskyn en sötbelamrad godistung käft med härligt ekpådrag.

Rik och lång fruktserenad med ökande krämig sherry följt av rejäl kryddpush. Lång och rätt ekstram avslutning, efterhand alltmer eterisk, småfenoler busvisslar längst bort. Triumferande noterar jag: "Du som missat att Arran är en av de stora skottarna numera förstår att barskåpet måste fyllas av alla åldrar – 12, 14, 18 år!"

2016 befinner sig Arran på toppen av sin bana och har bevisat att man är en av Skottlands stora malter. Som i ett glädjerus firar öborna destilleriets 21-årsjubileum i juni då första upplagan av Arran Malt & Music Festival arrangeras. En återkommande festival som varje år lockar fans från när och fjärran.

Framtidstron kändes gränslös i mitten av 00-talet i takt med att pengarna från whiskyförsäljningen strömmande in. 2017 mer än fördubblas kapaciteten till 1,2 miljoner liter med installationen av ytterligare två pannor.

James MacTaggarts roll utvecklas 2019 när han blir produktions- och driftsdirektör för att övervaka utvidgningen av företagets whiskytillverkning på Arran. David Livingston övertar rollen som destillerichef i Lochranza, och MacTaggart handleder Graham Omand för posten vid nyetableringen på andra sidan ön.

Byggandet av Lagg var i full gång sommaren 2018, och produktionen inleds tisdag 19 mars 2019. Det var här i söder, där kornet växte, pannorna stod som spön i backen på 1800-talet.

Men när kvantitet prioriterades framför kvalitet kunde man inte konkurrera ekonomiskt, och det ena destilleriet efter det andra föll i vanrykte.

Det ursprungliga Lagg Distillery, som drevs på platsen för ett tidigare linspinneri i byn Lagg på södra spetsen av Isle of Arran, stängde sina dörrar 1837 på grund av bristfälligt ledarskap, transportsvårigheter och konkurrens från större destillerier på fastlandet.

År 2020 har Arran mognat långt bortom sina initiala experiment med slutlagringar. I sin core-range har man 10-, 18- och 21-åriga whiskys.

Kompletterat med en välkalibrerad serie finish-produkter, återkommande limited editions och single cask-utgåvor. Året innan uppgraderades flaskdesignen också, buteljen gjordes bredare och andas kvalitet på ett annat sätt.

Från stängningen av Lagg på 1800-talet till den triumfartade öppningen av en modern efterträdare och vidare är berättelsen om Arran Whisky ett bevis på uthållighet, vision och den bestående andan hos en ö som är fast besluten att återta sitt whiskyarv.

Den uisge beatha som nu flödar från Lochranza levandegör Arrans förflutna och är ett löfte om en strålande framtid för öwhiskyn. Destilleriets andra guldålder står för dörren. Skål för 30 års whiskymakande, hurrah!

av Henrik Aflodal 29 april